I Orosi.

Avståndet mellan Quepos och Orosi, där vi bokat in fyra nätter, är bara fem mil på kartan. Men tjugo om man ska köra på vägar. Värdfolket här hade på mail varnat för Google maps, med all rätt, för vägen de rekommenderade var en vandringsled. Så, tjugo mil asfalterat senare och GPS-tanten i högform och vi rullade in på Orosi Lodge parkering. Ett landskap som påminner om Österrike, och det gör även temperaturen. Precis som när man kommer från Italien upp i Alperna är luften sval. Började faktiskt nynna på Hönan i Tyrolen. Skönt. Hade de haft gulaschsoppa och schnitzel hade jag beställt.

Hotellet vi bor på drivs av ett tyskt par, så allt är Ordnung und Reda. Från vårt rum har vi utsikt över Orosidalen, plus ett fantastiskt fågelliv i trädgården här. Just i skrivandes stund står en liten svart kolibri och ryttlar i luften två meter framför mig. Från att för några veckor sedan varit helsalig om jag lyckades få med en kolibri, som om man visste vad det var, kunde identifiera på bild har jag nu börjat gallra. Stämmer inte allt så deletas den. Lite som giraffer i Sydafrika.

Byn Orosi är lagom stor att strosa runt i och upptäcka. Vid kyrkan ligger ett gammalt franciskanerkloster med en underbar trädgård, bl a. Närmiljön, dvs upptill en timme med bil bjuder också på en hel del. I går körde vi först upp och kollade dammen till Cachisjön, sedan en gammal ruin i Ujarras (typ Månstorps gavlar) för att sluta med en guidad tur på en kaffeplantage.

Kaffet här är överlag väldigt smakrikt och gott. Det är bara på ett ställe under snart tre veckor det varit blask. Nu fick vi i alla fall lära oss om alla delar av odling, skörd och rostning av kaffebönor. Promenad i fälten, där det lynniga vädret fixat så det fanns allt från nyutslagna blommor till mogna frukter, se hur frukterna tömdes på sina fröer (bönorna) som skalades och lades till tork, rostning och så klart provsmakning! På Finca Cecilia där vi var bedrivs allt ekologiskt dessutom. Utom kaffeplantor fanns bananer, inte bara som backup om kaffeskörden slog fel, utan även för fåglar och insekter skulle lockas dit och hjälpa till med pollineringen.

På söndagen var det dags för en hike, nu i närliggande Tapanti nationalpark. Man kunde välja på tre olika leder i olika svårighetsklass. Någon börjar bli kaxig och avfärdade den lättare som ”för pensionärer” och gav sig ut på den medelsvåra leden istället. Att man aldrig kan inse sin begränsning…

Något jag hade uppskattad här var en walkingstick, framför allt i nedförsbackarna när de saknades räcken och stegen var djupa. Nu fick vi vara varandras walking stick i stället, och går nu under namnen Vandrande Pinnen 1 (Mannen som är äldst) och Vandrande Pinnen 2 (undertecknad)

Mannen tyckte att vi sitter åtminstone inte i en solstol med en parasolldrink på semestern. Nähä. Det kan träningsvärken i mina lår skriva under på.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s