Vägen vidare gick samma väg tillbaka. En bit i alla fall. På vägen gjorde vi en avstickare till Altura Wildlife Sanctuary för att se hur de tog hand om skadade djur. Det bjöd på en storslagen utsikt, mycket information och djur i bur. Djur som dessutom ofta sov och inte alls ville komma fram och vinka till alla dumma turister som betalt $25 var för att titta på dem. I och för sig går inträdet, som inte kallas inträde utan donation, till deras behjärtansvärda verksamhet.

Det enda djuret vi kunde ta en riktig titt på var Dennis the Menace, en vitfacad apa av samma slag som de som terroriserade oss i Tortoguero. Dennis var inte skadad, inte inlåst, men ville väldigt gärna komma in till de tre kvinnliga artfränderna i buren. Lyckades t o m para sig genom gallret… vill man så kan man!

Vår kunnige guide talade om att dessa apor var aggressiva och farliga och väldigt smarta. Att de var smarta visste jag, men farliga var en nyhet. De var ju väldigt nära på Rana Roja.

Färden gick sedan till Quepos där vi bokat två nätter på Hotel Mimos.

Google ledde oss rätt på för första gången, liksom samma Google bad oss betygsätta deras vägvisning. Också det första gången. Världen är full av lustiga slumpar!

Vi anmälde oss till en guidad tur till morgonen och den skulle betalas kontant. Eftersom hotellet ligger en kort men mörk och kurvig väg utan trottoar ca en km utanför centrum skulle vi slå två flugor på smällen och köra ner och både ta ut cash och äta middag. Hotellets mat lockade inte ett dugg. Mannen fick stanna bilen efter första kurvan och leta rätt på ljuset så han kunde slå på det. Jag i min tur hade tryckt mitt i centrum på Google-kartan och dirigerade efter den. Innan vi var riktigt framme såg Mannen en gata som han tyckte såg trevlig ut. Kör ner där då, sade jag utan att kolla vägskyltarna. Det var trots allt inte jag som körde. En massa tutande och vevande ticos lyckades klargöra att vi körde mot enkelriktat. Det är vad jag läst inte OK för en tico att bli upprörd, offentligt i alla fall. Och det var kanske tur. Backen i, och följa Google istället.

Nåja, vi fick tryckt ut pengar och hamnade på en restaurang. Eftersom vi inte ätit annat kött än kyckling och fisk sedan vi kom hit bestämde vi fyrbent kött. Menyn var enbart på spanska men den engelskspråkige servitören rekommenderade deras specialare med kött, frukt och sallad och vi slog till. BAM!

Det var dock mer ögongodis än nåt annat, eller så blev vi bortskämda kvällen innan. Servitören frågade, som nästan alla gör, var vi kommer i från, och sa sedan ”tack” till allt. Efter en stund kom han fram igen och undrade om inte jag pratade italienska. Lite förvånad svarade jag ja, och undrade hur han visste det. Han blev skitlycklig, han hade rätt, han kunde känna igen en italienska på utseendet. Eftersom Mannen inte korrigerat en i Santa Teresa som undrade om han var maratonlöpare (pga sportig julklappströja) log jag också bara nu. Och tänkte att han får nog ha lite dricks. Men tackade nej till Sambucca, trots att alla italienare dricker det.

Morgonen efter blev vi upphämtade av Carlos III. Ettan var han på Tapirus Lodge, tvån skalbaggen på Rana Roja, och nu denne taxikille som skulle ta oss till Rainmaker Forrest där vi anmält oss till River walk and Canopy.

På vägen dit berättade C3 om bland hur man framställde palmolja från de små frukterna. Vi såg även hur man lastade dem.

Han var en trevlig prick, C3, som pratade god engelska så jag behövde inte ens försöka använda mina få spanska glosor. Därför kände han sig väl trygg att förklara för hönsa-kadoran som undrande kom ut att locos turister bara ville fotografera hennes stilige tupp, när jag bad honom stanna till. Min spanska är ungefär på en tvåårings nivå. Kan få ord, kan ibland sätta ihop tvåorssatser, men förstår en del. Jojo, och bilden blev inte ens bra.

Väl framme på Rainmaker togs vi om hand av Luiz, vår guide, som också propsade på att vi skulle ha walkingsticks med. Det behövdes i nedförsbackarna. Turen började uppför, rejält så. Omväxlande stigar, trappor, klippblock eller utlagda sandfyllda bildäck. Ganska tufft men inte ogörligt. Jag var väldig glad att jag gjort något åt min vikt, annars vete katten. Svettades gjorde jag, men det kan jag, som alla som känner mig vet, göra i ett kylskåp, och här var 30 grader varmt.

Så kom vi upp till brosystemet. Svälj. Jag hade ju med ett leende klarat de hängande broarna i Arenal, men dessa…. dessa var smalare, ingen stålförstärkt botten, bara bräder, ibland ganska glest med ett hönsnät över. Och längre. 250 meter totalt som knöts ihop av plattformar som spikats runt trädstammar.

C3 stegade gick över första bron. När kan kommit till nästa plattform stegade jag efter. Den här bron var bara ca 20 m lång. Väl över frågade C3 om jag skakat den med vilje…

– No!

Det var för sjutton mina ben som skakade så rädd jag var och med dem hela bron. Men det förklarade jag inte då. Efter hand gick det allt bättre och på den riktigt långa bron, över 50 meter, vågade jag t o m stanna och fotografera.

När vi väl kommit ner från brosystemet, ner till det lilla vattenfallet berättade jag för C3 att jag varit vansinnigt höjdrädd. Inte då, tyckte han. Men jag drog till med att you have to face your fears to beat them. Helt knäppt, men ser jag bilden som han tog på oss där hade jag nog inte passerat någon redighetstest alls.

Vädret var förresten strålande, och vi såg ett antal ödlor, grodor, fåglar och småkryp, samt lärde oss en hel del om alla dessa.

En helt lyckad tur, med andra ord!