Att sammanfatta tre dagar i Santa Teresa är lätt. Dammigt. Jag har aldrig någon annanstans upplevt ett så dammigt, för att inte säga skitigt ställe.

Stranden är magnifik för surfare. Vanliga badare varnas för de starka strömmarna som drog i benen på en redan vid ankeldjupt, så det blev mest kärringadopp i Stilla Havet.

Hotellet har tack och lov en bra pool på innergården där vägdammet inte är allom rådande. Att förflytta sig till stranden eller närmsta café medför ändå att kroppen reagerar med både hosta och snuva för att befria sig från allt damm. Man ser en del med munskydd eller scarfsar virade runt mun och näsa och det behövs.

Viss efterforskning har gjort klart att alla byar längs kusten här är likadana, och att skumpa fram off road flera timmar för det är inget alternativ.

Vid lunchfikan idag hamnade vid tillsammans med ett annat svenskt par, där mannens son jobbar som surfinstruktör här. Kvinnan, för det var mest hon som lät, kunde inte förståååå att vi inte uppskattade stället. Det är ju såååå undebaaart. Men surfar ni inte, fattar jag inte vad ni gör här. På frågan om de surfade kröp det fram att mannen i sällskapet försökt en gång, hon inte. Och jag frågade inte tillbaks varför hon var här. Hon visste dessutom inte var Falsterbonäset låg, trots hon var särbo i Ängelholm, och hade försökt gå djungeltur i flipflop. Smart kvinna från Kungliga Hufvudstaden som jag inte ville vara elak mot. Hennes skånske särbo såg tillräckligt generad ut ändå.

I morgon går färden vidare.

Bilder. 1. Strandvy. 2. Huvudgatan. 3. Detalj av vägkanten på samma gata. 4. Solnedgång över Stilla Havet 5. Poolen