Förra året var vi bl a i Nya Zeeland, och en väldigt pedagogisk guide lyckades inte bara få ut mig på, utan även över en hängbro över en fors. Förra veckan gick jag utan problem över en liten hängbro och idag var det examensprov, i en hel park med hängbroar över trädtopparna. Det är ca tjugo minuters bilväg dit, och vår plan var att vara där före kl 08.00 för att slippa turistbussarna. Nu blev hon av olika anledningar (Mannen påstår det var jag som inte kom upp i tid, jag att han skulle berätta anekdoter för en annan svensk vid frukosten) halv nio innan vi kom, tillsammans med busslaster andra turister.

Men vi slussades in kl 8.46, den tid vi fått på biljetten och passerade ganska snabbt några grupper som stod och kollade på blad och rötter. En snabb tjuvlyssning säkrade att det där hade Carlos redan lärt oss. Stigen gick upp och ner, och regnet vräkte ner. Inte en skur, utan oupphörligt. Tack och lov att vi investerat i Haglöfsjackor med 28000 mm i vattenpelare (tänk vad jag kan nu för tiden!) Så utrustade är varken djur eller fåglar, så de höll sig undan varenda en. Vi, och säkert ingen annan heller, såg nån endaste rar pippi eller orm. Kameran höll jag skyddad under jackan nästan hela tiden för att den inte skulle bli vattenskadad. Men – huvudsyftet för min personliga del var i alla fall att bevisa för mig själv att jag vågade. Och det gjorde jag! Utan problem t o m! Jag är numera hängbroarnas okrönta segrarinna!

Eftersom vi hade fri tillgång till termabaden kunde vi lika gärna bli riktigt blötlagda och tog två timmar där igen på vägen tillbaks till hotellet.

Fredag morgon och dags att dra vidare, nu mot Stilla Havskusten, Santa Teresa närmre bestämt. Adressen till hotellet där stod som 400 meter från fotbollsplanen, liksom det i La Fortuna stod 100 meter bakom kyrkan. Där hade de ändå gatubenämning a la USA med numrerade Calles och Avenidas, men det har blivit lite en grej för ticos att inte ha adress tydligen.

Vägen till Sankta Teresa var riktigt bra – första biten. Sedan blev det värsta håligaste grusvägen igen, och det finns tydligen inget alternativ för bussar och lastbilar skumpar också fram där. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte gör vid alla vägar här. Jämfört med många andra länder i Centralamerika är Costa Rica ett rikt land, och turism är en god inkomstkälla.

Nog ordat om det, förutom att vi fick stanna för ett riktigt gäng cowboys, och en liten cowgirl, max sju år, som drev kossorna i klass med de vuxna karlarna.

Med hjälp av tre kartor och en halvtokig GPS-tant hittade vi i alla fall fram till hotellet. Det var bara det att de inte hade någon bokning på oss. Inte i februari i alla fall. Men i mars. Jag får helt och hållet ta på mig det eftersom det var jag som bokat. I december. Och veckodagarna stämmer ju i månad två och tre, om det inte är skottår. Men det löste sig, vi hittade ett annat hotell på samma gata, till bättre pris och som faktiskt nästan verkar bättre.

Om Santa Teresa annars, vad kan man säga? Om övriga Costa Rica varit grönt och fuktigt är här hett och dammigt. Och då menar jag dammigt. Samhället är uppbyggt längst en huvudgata som går parallellt med stranden, som förresten bjöd på en fantastisk solnedgång. Gropig grusgata, inga trottoarer. Hotell, serveringar och surfbutiker. De flesta man ser är max 30, vältränade, tatuerade, killarna iklädda surfarbadbrallor, tjejerna minishorts och nån hopsnörd top. Barfota, flipflop eller fyrhjuling. Och en och annan bättre begagnad amerikan som glömts kvar sedan senaste hippievågen.

Börjar tro att jag håller på att förvandlas till en naturmupp som nästan längtar tillbaks till regnskogen!