När vi landade i Bangkok igen, efter inrikesflygning, tog vi taxi till hotellet vi bokat för natten. Ett bra drag var att fråga tjejen på turistinformationen på flygplatsen hur mycket en taxiresa dit borde kosta. Taxi där har ett system med nummerlappar man drar och sedan är det tänkt att man går till parkeringen med samma nummer. Chauffören som stod där ville inte köra då, utan kallade på en annan chaffis som lotsade oss till sin bil på andra sidan, och  det underlättade  i förhandlingen att veta vad resan rimligtvis skulle kosta.

Eftersom vi skulle flyga hem på morgonen hade vi valt ett hotell som låg i närheten av flygplatsen, och turistinformationen hade sagt cirka 15 minuter.  Färden gick genom kvarter där vi inte såg en turist, utan mer påminde om områdena vi cyklat genom under det förra besöket i Bangkok. När chauffören dessutom körde in under en mörk viadukt och började backa runt  började jag gräva i ryggsäcken efter något att försvara mig med. Men det var bara vägen till vårt hotell…

På pappret hade det sett bra ut, fyra stjärnor, med spa, pool restaurang och bar. I verkligheten var det mulen himmel. Inte en stjärna, om man inte räknade alla superhjältarna som stod staty utanför entrén. De behövdes kanske för läget var som sagt ganska ruffigt, med rivningstomter eller kanske planerade byggen runt.

Superheroes

Kulört takterrass

På taket fanns en bar och restaurang, där utsikten bjöd på landande flygplan och inte mycket mer. Däremot hade man kulörta lampor i alla träden däruppe. Vana som vi var med priserna på resorten utanför Khao Lak och även från förra vistelsen i Bangkok, tittade vi inte så noga på priserna. Det skulle vi ha gjort. Maten var väl ok, men inget över sig, men däremot den näst dyraste måltiden på hela resan. De trodde kanske det var fyra Michelinstjärnor de hade.

Vårt rum hade det som stod på pappret, dvs säng, badrum och AC. Denna i sin tur hade on och off. Satte man på den på 18 grader ändrades snart siffrorna till allt mellan 20 och 30 grader. Temperaturen sjönk däremot oavbrutet, så på natten rasslade håret av frost och petflaskan smällde av temperaturskillanden. Det innebar att  vi omväxlande fick  sätta av och på ACn beroende på om vi frös så vi skakade eller höll på att svettas bort. Utetemperaturen var fortsatt över 25 grader.

Ingen hit alls alltså, men det ökade motivationen inför  hemresan på morgonen.

I gaten innan avgång lade jag märke till en kvinna med orkidéer i håret. Hon kanske inte hade varit urtypen för blomsterflicka de senaste 60 åren, men vadå? Hon såg glad ut i alla fall.

Ombord på planet yrade en annan mogen dam runt och bad vid två tillfällen cabinpersonalen ropa upp och efterlysa hennes väninna. De kom och frågade oss om hur man uttalade hennes svenska namn. Precis innan start dök hon upp, den efterlysta och blomsterflickan, i en och samma person. Kvinnorna hade bara blivit av med varann när de gick på och var seatade i olika avdelningar av planet. De ville sitta bredvid varann, men det gick inte att fixa, däremot fick Eliza en stol några rader bakom sin väninna, snett bredvid oss.  De började snart förhöra Mannen om var vi varit, och var vi kom i från, för
den oroliga, hon som inte hade blommor i sitt hår , kände igen honom.  Det visade sig att vi inte bor så långt från varann, och jag hade faktiskt träffat henne och pratat i vinsammanhang. Men mig kände hon inte igen!
Själv hade de bott två månader i ett lånat hus i Tahiland och väntat på fint väder, och undrade hur vi (alltså Mannen, för det var han som hade hela deras uppmärksamhet) blivit så solbrända.

Den här gången var det faktiskt den utlovade Dreamlinern som Norwegian satt in. Klart bekvämare och bättre service också, även om det inte gjort ont med ett litet leende från  cabinpersonalen någon gång.
Nackdelen med en tolv timmars dagflygning, som det nu var, är att man inte blir trött utan bara uttråkad efter ett tag. Då jag läst boken Kvinnan på tåget som e-bok i solstolen, och tyckte den var kanonbra, tittade jag på den som film på planet. Naturligtvis blev jag grymt besviken. Som ”storfilm” hade den tappat många av de nyanser som gjorde den så bra som bok, och dessutom hade man förflyttat handlingen från England till USA. Det i sin tur innebar att huvudpersonen, som i boken beskrevs som nedgången och alkoholiserad, i filmen var vacker och fräsch. Men, men två timmars tidsfördriv i alla fall.

På Kastrup flöt allt så bra det bara kunde. Bagaget kom, tågbiljetterna spottades snällt ut från automaten, och vi kunde gå rakt på tåget. Jaja, när vi  visat passen så klart. Och på Hyllie väntade dottern med bil för transport de sista milen.

Vårt livs hittills största resa är över, och nu när jetlagen börjar försvinna, håller vi på att smälta alla intryck.
Plus att jag njuter av frostiga morgnar, klar luft, och knäckebröd med kaviar.

Så småningom kommer en sammanfattning av det hela, och lite tips till dem som ev har funderingar på att göra en liknande resa.

Tack för att du hängt med hela vägen! ♥