Varmt och slött

Avsikten med att stanna en vecka här var att gå ner i varv, smälta alla intryck och i övrigt göra ingenting. Man kan säga att vi lyckats bra.
Sovit ut i vår luftkonditionerade bungalow (det är inte något litet hus som jag påstått). Suttit på terrassen och med en kopp kaffe och tittat och lyssnat på fåglarna, jag med kameran i högsta beredskap. En del bra bilder har det faktiskt blivit också, bl a kom en örn seglande när jag satt och försökte få fast småfåglar på linsen.

Gått ner till restaurangen och ätit frukost, gått till stranden, gått upp och ätit lunch, gått ner till stranden igen, gått till bungalown och duschat och klätt om oss, gått och ätit middag, gått hem och lagt oss. Klätt om och klätt om, bytt ut badkläder och sarong mot solklänning. Något varmare fungerar inte eftersom temperaturen bara studsar ner på 30 grader på natten innan den går upp några grader igen. Mitt renoveringskit, dvs makeup-väskan, ligger orörd sedan vi kom hit.

Det mest spännande var när den stora varanen som lever i vattendraget här utanför, och som några gäster trott var en krokodil,   sprang (?)  framför fötterna på oss, eller när en groda satte sig på min fot under bordet vid middagen en dag. Dock utan att jag for upp och välte bordet.

Två dagar har det blivt massage också, en fotmassage och en rygg och nacke. Ryggen ömmar än, vilket inte Mannens gör, trots att hans massös var uppe och gick på honom. Vid närmre eftertanke kanske min också var det, och hon var inte så lätt på foten, vilket förklarar att jag är så öm.

En dag for vi in till marknaden i själva samhället Khao Lak också. Där var svenskarna i majoritet, och jag tog det nästan som en komplimang när en fransk kvinna inte trodde jag var svensk utan sydeuropé. Jag shoppade i alla fall loss på ett par elefantbyxor, en solklänning, ett par solglasögon och en tub Aloe Vera After sun. Allt för den hisnande summan av 200 sek.

Mitt emot marknaden ligger Tsunami-museet och krigsskeppet som spolades upp 1,5 km på land av jättevågen.Kuststräckan här runt Khao Lak var den som drabbades hårdast av tsunamin i december 2004.  Det känns overkligt  när man ser bilderna nu,  men finns naturligtvis klart i minnet på de som överlevde  och de anhöriga till de som inte gjorde det.

Några arbetskollegor till Mannen  har hus här nere och en kväll åkte vi med dem till en strandrestarurang en liten bit norrut. Den går att nå till fots härifrån via stranden, men det är inte så kul på kvällen, och på grusvägen som går dit och som vi åkte med dem, hade de fått stanna för att släppa över en tigerpyton för några gånger sedan. Det vet jag bara en PERson som uppskattat att möta i det fria.

Restaurangen, som innan hette Family, totalförstördes i tsunamin och överlevande har byggt upp den igen med namnet Memories.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Irish med is

På en annan lokal beställde vi in Irish Coffee, och gav i mina öron väldigt tydliga instruktioner om vad det var och hur den skulle göras. Resultatet var gott, om än oväntat, med orkidé, isbitar och sugrör.

De flesta av måltiderna har vi ätit på Khao Lak Blue Lagoon Resort, som vårt hotell heter. Frukosten ingår, och för övriga måltider och dryck betalar man en blygsam peng. Maten har varit vällagad och god, och jag upplever det som lite mer variationsrik än på andra ställen där vi gått förbi och kollat matsedeln.

Och så har jag blivit blåst här, i boktavlig mening! Som de som känner mig vet fungerar inte min termostat riktigt, och jag är alltid beväpnad med en solfjäder. Detta har noterats av en av servitörerna här, som så fort han sett mig börja veva med solfjäderns rusat efter en fläkt, modell gammal byggfläkt och riktat mot mig. På högsta styrka.  Duken har fladdrat,  och mitt hår stått rakt bakåt.
Carola hade legat i total stilltje och lä.

Resorten  är familjeägd, och Madam leder det hela. Hon är en charmerande glad liten thailändska i femtioärsåldern, och minst två av de som arbetar här är hennes barn. En dag hade Mannen tagit av sina sandaler när vi kom upp från stranden och hon tittade på dem och började fnittra.
 – They ale so big! 
Tänkte ett tag berätta att män med stora fötter alltid har stora – skor, men fegade ur. Språket kan trassla till det ibland.
– If they big shoes ale inside my dool, no-one woulde dale to come in. They would think a giant gualding me.

Det kanske går att göra business med Mannens fotbeklädnader här? Med tanke på att vi pga hans längd fick handikappanpassat rum i Nya Zeeland är han kanske en affärsidé i sig själv, hela han?

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s