Melbourne, Melbourne… Jag försöker sjunga stadens namn på samma melodi som New York, New York men det går inte. För jag  kan inte  sjunga, oavsett sång och melodi.  Men efter några dagar här är Melbourne absolut värt en sång,

Om man bortser från den relativt taskiga förbindelsen mellan flygplatsen och centrum så finns här ett väl utbyggt spårvagnsnät. Det längsta i världen påstår man.  Från vår del av staden, South Yarra,  kan vi välja vilket håll vi vill gå Chapel Street på, några hundra meter åt valfritt håll, och hoppa på en  spårvagn som tar oss in till centrum, eller ut till något annat mer avlägset ställe. South Yarra är som en liten stad i staden, och  påminner faktiskt en del om Limhamn, på den tiden när spinkan gick där och man hoppade på fyran in till stan.

Inom centrala Melbourne är spårvagnen gratis, ska man längre använder man sitt myki-kort  som kan  laddas i alla 7 eleven-butiker, och de finns vid alla hållplatser.
Runt hela centrum går en ringlinje, en gammal vagn, där en högtalarröst berättar vad det är som är värt att se vid varje hållplats. I bästa fall hör man också, för vissa gånger har den varit så full av tjattrande turister  att det varit lögn i hoppsan att uppfatta något. Men att lösa biljett till en röd turistbuss har känts väldigt onödigt.

På turistbyrån berättade  en man om allt han tyckte vi skulle se och ringade in på en karta. Perfekt, av det  vi tyckte verkade  intressant har  vi bockat  av mycket, plus en del annat som vi hittat i guideböcker och på nätet.

Vi har alltså åkt mycket spårvagn, hoppat av och på, gått genom nästan hela staden  och upplevt den i  strålande sommarväder.Redan efter fyra dagar känns det självklart vilket håll man ska gå, och vilken spårvagn man kan ta.
Det är inte riktigt lika hett som det var i Sydney, tack och lov, utan det har hållit sig mellan 26 och 36 grader i skuggan. Hett så det räcker, så det fick bli en tur på en flodbår på Yarra. På vägen tillbaka till centrum fick man chansen att stå i fören på båten och där hamnade jag i samtal med en ungefär jämnårig dam från London. Hon hade som ensam dam hoppat på en jordenruntkryssning, men hoppat av i Sydney för att göra Australien. Nu bodde hon inne i centrala Melbourne och tyckte det var gräsligt. Vi har nog haft en väldigt tur som hamnat i South Yarra.

Ute i Docklands ligger de flotta yachterna, stora som dragörfärjor,  och naturligtvis exklusiva lägenhetskomplex. Och, ja, blåser det ingen annanstans så blåser det alltid där.
Där finns också Melbourne Star Observation Wheel, typ samma som London Eye. Skillnaden var att här var ingen kö, vi kunde lösa biljetter  och gå rakt ombord i en egen luftkonditionerad vagn som under en halvtimme fullföljde varvet runt med speakerröst i högtalaren. Jag kände inte av höjdnojan ett dugg heller, utan kunde gärna tagit ett varv till!

Ingången  till National Gallery  of Victoria är en fantastisk glasvägg med rinnande vatten, och i entrén finns en  stor spegelspiral  att nästan gå vilse i.  De hade för närvarande två stora separatutställningar, en med modeskaparna Rolf & Viktors avantgardiska kreationer och en med David Hockneys målningar. Dessutom en permanent utställning med konst från olika epoker. Jag blir alltid lika andäktig när jag går från rum till rum och får se originalverk av de stora mästarna, Monet, Manet, , Picasso, Renoir, för att bara nämna några.

I stan finns även en mängd mindre gallerier som visar samtida lokal konst, plus många gränder med gatukonst. Det inspirerar, och nu börjar det klia på riktigt  i fingrarna att få börja skapa.

Dessutom, när vi satt mitt i smeten och fikade fick jag syn på en skylt som sade att det var Central for Adult Education, alltså Melbournes eget Komvux. Naturligtvis var jag tvungen att gå in och kolla, med Mannen något tveksam i hälarna.
Det resulterade i att jag fick veta att  vuxenutbildning i Melbourne vänder sig till ungefär samma målgrupper som i Sverige, att grupperna är ungefär lika stora, men att de inte är gratis. Kursavgiften beror på vilken inkomst man har, för de med concession card (alltså någon form av bidragstagare) är det i princip gratis. Kursutbudet är också större här, för den som är nyfiken fick jag kurskataloger med mig. Och frågan om jag ville ha jobb där..

Något som är väldigt roligt att besöka  är Queen Victorias  Market. I de första hallarna säljs livsmedel, och tro inte det är någon timid ICA-handlare där inte. Tvärtom. De ropar hela tiden för att överrösta varandra om de bästa, dvs lägsta, priserna. Jag har bara hört amerikanska boskapsauktioner på TV, men precis så låter det.

I  gångarna utanför säljs allt annat.  Samma pussel som jag köpte till barnbarnen i Budapest, samma korgar som gatuförsäljarna i Madrid snidat själv, plus tusen andra grejer.  Hade det bara funnits vikt till godo i väskan hade det blivit både det ena och andra.

Melbourne har även  världens äldsta Chinatown i västvärlden och en mängd  affärsgator med  allt  från små butiker, till HM och de stora modehusen. Jag är faktiskt stolt att jag hållit mitt löfte till mig själv att inte handla något.

I en källarlokal fick vi en lektion om opaler, hur  de utvinns, putsas och kategoriseras.  Det finns mycket kvar att lära sig här i livet.

En verklig oas är den botaniska trädgården. Det är en ren njutning att sätta sig där och bara njuta av den rikliga floran.  Av faunan var det enbart fåglar jag upptäckte, och inga riktigt rara ex heller, men så är jag heller ingen fågelskådare.

Sea Life, deras Aquvarium  påminner  om Blue Planet i Köpenhamn men inte lika nybyggt. Däremot har de pingviner och krokodiler här, och jag fick äntligen fylla på mina pingvinfoton. Kanske lite fusk att inte ta bilderna ute i det fria, men nu var de ju där… och showade vilt för främst barnen på andra sidan glasrutan.

Arkitekturen i stan  är blandad. Men har inte dragit sig ett dugg för att smälla upp glas(s)iga skyskrapor mellan de gamla tegelhusen.  Jag är inte helt överens med mig själv om vad jag tycker om det än. Lite spännande är det i alla fall.

Människorna här är inte lika all in som de  i Adeleaide.  Där var det ALLT i den stil de bekände sig till.  Var du en Lolita så fanns allt från rosetten i  håret till Kajsa Anka-skorna på plats. Var du punkare så satt varenda nit där den skulle. Här är det lite mer öppet mellan stilarna, även om de neonfärgade håren är lika vanliga här. Jag har aldrig sett så många olikfärgade hår på människor i alla åldrar förr, bara  på dotterns My Little Pony när det begav sig.

De flesta något yngre än medelålders killar ser ut att ha tillbringat många timmar på gymmet, för inte tror jag de klipper så många får längre.
Mannen påstår att det är för att de står upp och kissar och då måste hålla in magen för att se vad de gör.  Det ger automatiskt  sixpack, påstår han och har slutat sitta ner när han ska.

Men än så länge har han inte brottat ner några krokodiler, och det är kanske tur att vi drar vidare nu.