Sidney

Efter att förmodligen fått i mig något olämpligt (Banoffee eller musslor?) sista kvällen i Nya Zealand blev det på flygplatsen många och täta besök i de där rummen med en bild av en kvinna på dörren. Till slut blev Mannen orolig för att de inte skulle släppa ombord mig på planet om jag panikrusade iväg vid boardingen, och grävde fram några mirakelpiller ur sitt rikliga reseapotek. Och se de hjälpte. Totalstopp inom en halvtimme och jag kunde sitta lugnt den tre timmar långa flygningen med Air New Zealand som det var riktigt bra. Satt helt OK, och kabinpersonalen var serviceminded och trevlig. Stewarden smög till och med till mig ett glas vin fast vi inte bokat det.

När vi landat var det långa, och jag menar långa, köer till passkontrollen.
En familj med man, fru och tre flickor samt två små pojkar behövde mycket tid för att komma genom. Förmodligen var de inte vanliga turister utan skulle någon annan form av inrese/uppehållstillstånd. Mamman och alla flickorna såg ut som Laleh, så min fantasi bestämde snabbt att var de från Libanon. Alla var de uppklädda som till fest. Pojkarna, även lillkillen, ca 2 år i kostym, skjorta o slips och med en tydlig blöjbak under garbardinbyxorna med gummiband.

Han tröttnade snart på att stå fint stilla och vänta, och for runt som den tvååring han var. Pappan fångade in och lyfte upp honom för att kontrollanten skulle kunna se att de ”stämde” med uppgifterna han hade, till köns stora glädje.

Till slut öppnade de en annan lucka så vi kom genom. Våra väskor stod redan och väntade på oss bredvid bandet so snurrat färdigt. Det har aldrig hänt förr.

Den ökända tullen var inga problem alls. De tittade på våra inresehandlingar med tulldeklarationer som vi fyllt i på planet och skickade oss vidare ut. Och jag som lämnade kvar det där goda örtsaltet med vitlök jag köpt i NZ för att inte hamna i finkan här.

Att komma ut i det fria från den luftkonditionerade flygplatsen var som att gå in en varm vägg. För varmt är här.

Taxi till hotellet var inte dyrare än shuttlebussen, så det fick det bli.
Hotellet ligger på en liten bakgata med äldre bebyggelse, centralt i Sydney, men ändå väldigt lugnt. Det är för staden typiska radhus runt om. Vi har en studio i gårdshuset och det är superfint och välutrustat. Det har en egen pytteliten blomstrande uteplats, och en liten ännu mer blomstrande trädgård med pool på andra sidan.
Dessutom charmade, eller kanske snarare tjatade, jag till mig obegränsad uppkoppling här i stället för den normala 250 mb per rum och dygn.

Den rare killen i receptionen tipsade om några närbelägna matställen, och vi hamnade första kvällen på ett litet thaiställe strax intill. De hade iofs redan börjat diska köket, men kunder är kunder och de fixade mat till oss. Mannen fick äta det mesta av min också, för jag var lite orolig för kombon thaimat/kinkig mage. Men Mannen behöver för all del tugga upp sig lite.

Frukost ingår inte, men kan fixas i vårt lilla kök, om man har handlat något vill säga, och det hann vi inte på kvällen, så det blev ett besök på caféet på hörnan första morgonen, innan vi traskade iväg och först skaffade Opalkort, typ våra Jojo-kort, för att kunna åka runt som vi vill, och sedan nytt kontantkort till Mannens mobil.
Därefter åkte vi ner till stationen och hoppade på en jump-on, jump-off buss för att få en överblick av staden. Till att börja med satte vi oss på dubbeldäckaren öppna ovanvåning, men trots fartvinden blev det för varmt. Termometern visade 38 grader i skuggan. Solen ska vi inte tala om, och internationella media liknade Australien vid Helvetet pga värmeböljan, vilket flera vänner och bekanta i Sverige skickade till oss. Mer eller mindre skadeglatt, misstänker jag.

Riktigt så illa tycker jag ju inte det är, även om det är i hetaste laget. Det finns ju både skugga och AC när det hettar till riktigt, plus att det gäller solskyddsfaktor på, mycket vatten i och kanske något på huvudet också.
Det är lite av ett problem om man är tjockskallig som jag. Alla solhattar för damer ligger som en lös plätt på skallen på mig. Men jag fick tag på en herrhatt som passar, det var bara det att Mannen glömt sin på hotellet och då jag har mer hår på huvudet än han fick han ta min hatt när han började klaga på att hans hjärna kokte. Det gäller att rädda vad som räddas kan!

Bussen tog oss runt till alla måste-ses, bland annat operahuset. Imponerande, och man är ju lite stolt som skåning över att denna mäktiga byggnad är gjord av keramikplattor från Höganäs!

Man har precis firat det kinesiska nyåret här och gått in i Tuppens år, och förutom två pampigt stora tuppar utanför operan finns det flera andra stora djur tunt om i hamnområdet.
Vi blev filmade av en amerikansk kille som gör en rese-blog. Han filmade folk som skrattade i Sydney, och då Mannen har lagt beslag på selfiepinnen jag fick i julklapp och kommer viftandes med den i tid och otid kan man bara fåna sig. Och skratta år sig själv.

Vi hoppade av och på bussen, begapade, fotograferade och drack kallt. Vare sig vin eller kaffe finns på kartan i sådan värme. Bussen tog även en tur ut om Bondi Beach och från början hade vi tänkt hoppa av där, men när vi såg vilka köer det var för att komma med bussen tillbaka till stan blev vi kvar ombord..

På kvällen gick vi bort till den lokala puben, Duck’s Inn. Krögaren hade bara ett bord ledigt, som han undrade om vi verkligen ville ha. Det var nämligen intill ett större sällskap som firade en av killarnas 40-årsdag. Det kunde vi ta, hög ljudnivå är OK om det är glada människor, och det var de. Jag satt och kollade dem i smyg, och fnissade lite för mig själv. Där fanns flera typiska karaktärer. Den obotlige charmören, som smekte de flesta flickornas ryggar och nacke i smyg när han passerade dem och även viskade något i flera öron som fick dem att le förtjust och rodna. Smygdrickaren som tömde sluntarna i allas glas. Den nybantade i en klänning som hon talade om för alla att det bara var storlek 10 (men hade passat bättre i 12). Och så hon som kom fram och frågade oss om livet var slut vid 40.

Förutom mat och dryck var där en annan sak jag tyckte väldigt mycket om, en tavla på väggen. En stor duk där många av de största rockartisterna från 1960 och framåt intog den sista måltiden. Jag frågade personalen vem som var konstnären, men de visste inte. Nu har jag googlat och tavlan heter Rock’n Roll Last Supper av Paul Karslake. Så bra, hade gärna haft den på väggen hemma.

Lördagen tog vi först tåget ner till hamnen och strosade runt i the Rocks marknadsgångar. Varmare än nånsin! Vi såg ett gäng brobestigare, som fastsatta i säkerhetslinor skulle bestig höjdbron till fots. I den värmen. Dårar!

Den inte allt för branta eller långa backen upp till tågstationen var bara den en utmaning.
Dock, när vi svalnat lite i vårt luftkonditionerade rum gav vi oss ut igen och åkte ner till Darling Harbour. Det är där man samlas på helgens kvällar. Först kom vi i på ett ställe, men insåg att ljudnivån och musikvalet var avsett för en annan ålderskatergori. Jag saknade skolans mattanter som skruvar ner volymen när glyttarna drar på för mycket! . Tanken på att pubägaren var orolig för att 40-årsfirarna väsnades för mycket kvällen innan var rörande.

Vid midnatt hade temperaturen sjunkit till behagliga 30 grader och backen till stationen märktes knappt. På tal om tåg som köra man tvåvåningståg här i lokaltrafiken. Fräscha och fina, och går ofta som kollektivtrafik bör. Tänk om, ljuva tanke, man kunde sätta in sådana mellan Malmö och Köpenhamn. Både dubbelt så många säten och dessutom hängstroppar att hålla i för de som måste stå.