Sista dygnen i Nya Zealand

Från Te Anau körde vi mot Christchurch,  och hade bestämt att vi stannar när vi känner för det. De gjorde vi när vi närmade oss Oamaru, kanske för att vi läst i guideboken att där fanns pingviner och dem  ville jag gärna ha foton på.

Via Expedia hittade vi övernattningen som skulle ligga närmast pingvinnästet och bokade via telefon. Inte katten låg det nära pingvinerna, tvärtom på diagonalen genom stan, uppför en hög backe. En ung vänlig kille tog emot oss i receptionen och visade rummet som hade en  strålande utsikt, och hela stället var skinande rent.
Det var egentligen ett stort hotell som marknadsförde sig som motell, för de serverade ingen frukost, men den var vi välkomna att fixa själv i frukostmatsalen där det både fanns vattenkokare, mikra och brödrost. Kyl hade vi på rummet.

Vi gav oss ner för att rekognosera inför kvällens pingvinsspaning,  som visade sig var en turistfälla de lux. För ett inträde på 30 NZD pp, elller 27 för oss seniorer om vi kunde visa id, skulle vi få  sitta på en läktare och se när pingvinerna kom i land och bokstavligt talat vallades förbi läktarna in ett  avgränsat litet område med hytter typ skokartonger till dem att natta över i. Att fotografera var strängt förbjudet.

Inte en chans. Ibland är vi rörande överens, Mannen och jag. Vi hade sett att det fanns varningsskyltar för korsande pingviner längre bak på vägen, och där fanns även naturliga små krypin för dem få bergssluttningen upp.  Dit körde vi alltså ner och parkerade en stund innan det var utlovat att pingvinerna skulle komma hemsimmande från dagens uppdrag till havs.
Intill fanns en brygga som var fullsatt av främst ålakråkor, men även måsar och någon annan sjöfågel jag inte kan namnet på. Medan vi satt där körde  det upp en stor buss med kinesiska tecken på och en busslast kineser ramlar ut. De blir minst sagt överlyckliga när de ser alla ålakråkorna och mer än en mobilkamera blev nog överhettad. De,  alltså inte ålakråkorna, har även för vana att alla, en och en, ska posera framför varje attraktion vilket de gjorde nu. Sade jag förresten att det ösregnade?  När alla och envar av dem fotograferat färdigt gick de nöjda och glada in i bussen igen, och den körde.

En dryg halvtimme senare, när vi klättrat upp på piren för att se bättre, såg vi på långt håll två stackars pingviner som sköljdes iland. Eftersom ingen ser på fotona att det är pingviner om jag inte säger det och pekar visar jag dem inte.

Till frukosten på hotellet tog vi vår inköpta mat och gick ut i matsalen. Det fanns inte en kotte mer än vi, vare sig där, i receptionen eller i någon korridor.  Det kändes nästan spöklikt. När vi ätit färdigt kom faktiskt ett annat par som checkade ut, dvs säga lade sin nyckel på receptionsdisken. Så gjorde vi också när vi packat bilen, fortfarande utan att ha sett till någon personal.  Betalt hade vi gjort innan.

Bilfärden upp till Christchurch var en ren transport och sträckkörning. Motellet vi bokat här är alldeles nybyggt  och ligger utmed genomfartsvägen. Den kinesiska kvinnan som tog emot oss tittade på Mannen och började muttra att
– I must change loom to you, yes, yes.
Why? undrade jag
He is leally vely, vely tall, youl husband.
Ehhh, yes. Och tänkte vad skulle hon sagt om hon sett sönerna då.
Så följde hon med oss till rummet och pekade på sängen (normalstor dubbelsäng) och sade till Mannen
You can tly this.
Vilket han intygade inte behövdes och då blev värdinnan väldigt lättad. Rummet vi fick är handikappanpassat. Det är kanske så man ser långa männiksor i Kina?

Det ligger som sagt en bit ut – priserna är bättre då – så vi körde in till stan och hoppade på spårvagnen som kör runt där med guidning.  Jump on, jump off och det lyckades vi med i flera timmar. Stora delar av Christchurch är fortfarande i ruiner och under uppbyggnad efter den stora jordbävningen som drabbade stan 2010 och då över 180 personer miste livet. Nu byggs allt med stålbalkar och inget högre än sex våningar.

I ett väldigt mysigt område har man ställt upp containrar med affärer och restauranger istället för de byggnader som raserades i skalvet.

Vi skulle checka in på  flyget i går från datorn och var tvungna att åka tillbaks till motellet. Nu gick det inte att checka in via nätet utan det måste göras på flygplatsen,  fick jag veta i telefon med Air New Zealand. 

Lokalbussen stannade strax utanför motellet och gick  in till centrum så den tog vi och åkte in och åt på en trevlig restaurang vi spanat in tidigare. Gott, men inte lika gott som på Fat Sally i Oamaru, som nog varit resans kulinariska höjdpunkt hittills.

Och nu lämnar vi Nya Zealand, men resan fortsätter…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s