På kvällen i Glenorchy var det levande musik i lodgens restaurang.  Men tanke på stället tippade jag på rockabilly eller country, men blev positivt översaskad att det var blues. Dessutom med en riktigt bra trubadur. Extrapris på burgare och öl avgjorde vad vi skulle beställa. Liksom att allt annat  på menyn var slut.

Byns lokala förmågor verkade sluta upp mangrant på eventet. Vägen dit öppnades först 1967, och innan dess var byn isolerad.  Det förklarar att de flesta var väldigt lika varandra, typ syskonlika. Och påminde en hel del om Roy och Roger i Macken. Dock hade de gröna kepsarna här inget Lantmännen-tryck.

Efterhand som kvällen led blev framför allt damerna i församlingen allt gladare. I trubaduren. Egenpåhittade buggdanser framfördes till bluesen  framför honom. En kvinna som efter tre stora öl måste ha spätt ut sitt blodomlopp med minst hälften ville höra Elvisch Preschly.
–  No, svarade trubaduren.
– Johnny Fogartisch then?
– No, sa trubaduren.
– Schschlisch? undrade kvinnan.
-No, but I can take a Muddy Waters.
-Thatsch what I said, sade hon.

Då tyckte vi att det var läge att dra oss tillbaka till vårt lilla krypin. Jag var sist på toa, och hörde hur ett par av ungdomar i rummet ovanför jobbade på en herdestund utan kompisarna på sin  toalett. Hon verkade vara den erfarna för han fick tydliga instruktioner hur han skulle knäppa upp något. Lyhört, med andra ord. Jag suckade och gick och lade mig, och en stund senare satte sig Mannen käpprakt upp.
– Där är någon på toaletten!!
– Nädå, det är bara ungdomarna ovanför som har sex. Sov nu.
Sedan somnade i alla fall jag.

Från Glenorchy gick bilen till Te Anau som sägs vara utgångspunkten för att utforska Fiordlandet. Vi hamnade på en anläggning med blandat motellrum, sovsalar, campingplats och uppställning för husbilar och husvagnar.  Vi bor  i ett motellrum med eget badrum och litet kitchenett, dvs vi är överklassen här.

Att traska över till supermarket och köpa sin egen frukost är det garanterat snabbaste sättet att hålla ner omkostnaderna på en resa. Dessutom lugnare, och ska man vara ute så länge som vi kan jag lova att man hinner bli trött både på den kontinentala och varma hotellfrukosten.  Här hittade vi dessutom skivat mörkt rågbröd i affären, så nu är det bara Kalles som fattas.

Gårdagen ägnades åt att traska runt i samhället, som faktiskt har ganska många affärer. Vi åt vår sena lunch på ett café och där satt tio svensktalande  damer. Det var en privat ordnad gruppresa där majoriteten var från Dalarna, men någon från Pite och någon göteborgare.

Vi bokade in en busstur upp till Milford Sound idag, dels för att Mannen skulle få en fridag från körandet och dels för att både buss- och båttur ingick.

Det visade sig att trots inköpt extra internettid fungerade uppkopplingen bara i anläggningens gemensamma TV-rum, och där var det  ändå gratis anslutning. Jag försökte klaga hos tanten i receptionen, men hon hade nog en dålig dag. Eller ett dåligt liv som hon borde ägna åt något mindre serviceinriktat än turister.

Vi hamnade alltså där, i TV-rummet, bland folk från både Upstairs och Downstairs.

TVn stod på och visade Sherlock Holmes, den nya versionen. Då kom en medelåldersman i träningsbyxor med revärer och undrade om det var OK att han bytte kanal. Visst, det var ändå ingen som var Sherlocked. Han bytte till Ninja Turtles, där det är gubbar som är utklädda, alltså inte tecknat.  Revärmannen var lycklig. Han levde sig in i det med själ och hjärta. Av någon, som Mannen tycker är fördomsfull, anledning tror jag han bodde i husvagn.

I morse blev vi så upplockade av vår guide Terry i en liten buss med elva andra passagerare som skulle göra Milford Sound.  Terry berättade att vägen dit då och då var avstängd pga laviner, stenras, omkullblåsta träd, mm. Idag var den dock öppen, och vi gjorde diverse stopp och kortare vandringar  på vägen.

Dagens väderprognos talade bara om lätta skurar, och de skulle säkert vara över innan vi kom upp till Milford.  Det var de inte. Istället hade de övergått till vad vi kallar hällregn. Stora droppar. Ihållande. Kaptens på skutan som tog oss ut i Sundet berättade att Milford Sound är den plats på Jorden där det regnar mest, i snitt 20 dagar i månaden. I fjol var rekordet 680 mm på en dag. Alltså 68 cm. Frågan är om det inte slogs idag…
Vattenfallen som var ganska timida på vägen ut var vilda på vägen in med båten, knappa två timmar senare.  Jag gjorde mina tappra försök att fotografera, men var tvungen att hålla mig själv fast i blåsten, trampa ner sjutton asiater med mobiler och selfiepinnar,  och samtidigt försöka rädda kameran från översvämning, så innan en rejäl dos Photoshop med brusreducering  vågar jag inte hoppas för mycket.

Några sälar som redan var blöta låg på en klippa och förevigades, men pingvinerna satt säkert i en håla och spelade kort.  För ute var de i alla fall inte. Bortsett från allt detta var det helt klart värt vätan. Mer dramatik i naturen får man leta efter. Superlativen räcker inte till för att beskriva det.

På vägen tillbaka var det också några stopp. Bland annat erbjöds vi att gå början på en av de alla vandringsleder som finns här. Eftersom jag redan var blöt in på skinnet tyckte jag att vadå, jag hänger på i stället för att sitta kvar i bussen med de andra gamla ruggugglorna.
Men… efter några hundra meter in i terrängen  kom vi till en bro över en fors. En HÄNGBRO, minst 25 meter lång.  Alltså en sådan där som gungar och svajar när man går över.
Som bekant har jag ett speciellt förhållande till broar, när det inte gäller att fotografera dem, så jag tokstannade.
– DEN GÅR JAG INTE ÖVER PÅ. ALDRIG!
Och stannade kvar. Terry guiden tyckte jag skulle gå över bron själv, så ingen annan gungade den, utan jag själv kunde styra .
Haha. Kul typ den där vildmarkaren.
Då tyckte han att jag i alla fall kunde gå ut några meter och få en fin bild av forsen.
OK, då… Och då hade jag blivit tillräckligt arg på mig själv för att jag är en sådan mespotta, att jag fortsatte över hela jäkla bron. Och fortsatte upp till sjön en bra bir upp, och sedan tillbaka. Över bron, även om jag pratade enstavigt resten av resan.
Ett ord. Vin.