Från Omarama körde vi på inte så blodtryckshöjande vägar mot Queenstown. Bland annat passerade vi Lindis pass, en passage genom Sydalperna. Först går vägen uppför, ibland lite slingrigt upp och ner, minst en mil, upp över trädgränsen innan den vänder ner på samma sätt.
På en av backarna uppför vid toppen fick vi sakta in. Vid vägrenen kämpade en kvinna i mogen ålder med att släpa upp sin cykel, med en vagn med resväskan fastsurrad på efter cykeln. På krönet väntade en man, hennes förmodar jag, med sin cykel, också den med en släpvagn med resväska. Alltså inga ryggsäckar, utan rejäla resväskor.
Tänkte på Brösarps backar på vår cykelsemester och insåg att det var ingenting. Liksom att kvinnan vi körde om borde gå en kurs i hur man får stolliga idéer ur skallen på sin karl. För det måste vara en man som kommit på att de skulle cykla över där. Med tanke på nedförsbackarna som följde hoppas jag verkligen att deras bromsar fungerade.
Vårt första stopp var i den gamla guldgrävarorten Arrowtown. Någon hittade 113 kg guld där på 1800-talet och naturligtvis blev det en rush. Själva huvudgatan är pittoreskt bevarad, liksom delar av den kinesiska bosättningen. För när de västerländska guldgrävarna drog vidare till nya jaktmarker kallade man på kineserna, som behövdes där, men de fick bo i sin egen lilla förort under mycket ringa förhållanden. Att de ändå gjorde det berodde på att de tjänade mångdubbelt mot vad de gjorde i sitt hemland och kunde skicka hem två tredjedelar av sin lön.
Känns det igen?
Naturligtvis var där många kinesiska turister och tittade nu, men det är där överallt här på Sydön verkar det som. Det är inte japaner, japaner, överallt japaner. Det är kineser, kineser, överallt kineser. Chansen att lyckas ta ett foto utan att få med en kines är ungefär lika stor som att dricka ett glas saft utomhus en svensk sommardag utan att se en geting.
Gårdagens mål var Queenstown, och eftersom vi var sent ute fick det bli ett B&B över budgeten, men alldeles utomordentligt fint. Utsikten gick verkligen inte av för hackor! Men, om man bor högt får man gå uppförsbacke dit. Konditionshöjande, det lovar jag.
När vi checkat in drog vi oss ner på stan och till den lilla parken där de tar hand om kiwifåglar. De hade nattrum man fick gå in i och titta på dem när ögonen vant sig vid mörkret, men tyvärr inte fotografera. Inte ens utan blixt, för det hade missbrukats. Fascinerande fåglar, hur som helst. Deras fjäderdräkt är mer som päls, och de kan inte flyga. Dessvärre är de utrotningshotade och ungarna har bara 5% chans att överleva i det fria. Därför kläcker man äggen här och låter dem bli lite större, typ tolv – tjugo år innan de får komma ut i det fria. Då ökas deras överlevnadschanser till 60%. De kan bli upp till 60 år, så de får leva i frihet större delen av sitt liv ändå.
Ett annat djur vi fick beskåda var possum. Den kom till NZ med några aussie-entreprenörer som tänkte starta pälsfarm här, och sedan har djuren spridit sig, utan några naturliga fiender och man gör sitt bästa för att utrota dem nu. Myndigheterna subventionerar att man sätter fällor i sina trädgårdar, och vill att man köper pälsen så fler jagar dem. På vägen i dag räknade vi till fem överkörda possumråttor.
Nere vid hamnen i Queenstown var det fullt hålligång på kvällen. Mest ungdomar, mycket gatumusikanter och även någon rockkonsert på en öppen plats. Vi önskade nog lite, båda två, att vi varit 35 år yngre och backpackat. De verkar ju ha så kul, de där ungdomarna 😉
Vi åt, på vår B&B-värdinnas inrådan, på Public Kitchen som inte riktar sig till hemlösa, utan serverar mat enligt sharing-principen för en inte allt för billig peng.
Eftersom vi bara fått en natts boende i Queenstown drog vi vidare i morse, bara fem mil söderut, till Glenorchy. Men vilka fem mil. Vackra, vackrare, vackrast. Om man vågade titta ut över stupen som vägen följde vill säga. Hastighetsgränsen är 100 på serpentinvägar där man knappt kan mötas. 100 is not a target står också på andra skyltar.
Vårt inbokade ställe liknar en Vilda Västern-krog, men vårt rum i sidobyggnaden är helt OK. Omgivningen tar, som vi börjar bli så bortskämda med, andan ur oss med sin skönhet. Nu har vi snöklädda toppar på andra sidan vattnet som ligger intill lodgen. Härifrån utgår massa häftiga grejer, men vi håller oss till att vara lagom häftiga vandrare.
Bold Peak Lodge
Dessutom ska här vara levande musik i kväll. Jag tippar på rockabilly eller ev country!
Men det blev blues!
MacLindhes Ord 