På kvällen i Geraldine, som är en riktigt trevlig liten stad, svullnade Mannens öga upp och blev helt igenmurat. Jag föreslog att jag skulle fotografera och lägga ut med texten Don’t mess with me! men det fick jag inte.
I stället fick jag ta på den imaginärt vita rocken, koka vatten och badda upp hans öga. Under vissa protester kan vi väl säga. Och idag på morgonen blev det en tur till det lokala apoteket innan vi kunde åka vidare.
Första biträdet tittade på honom och undrade vad som hänt. Mannen svarade att han tagit ett terminal bath och undrade om hon kunde hjälpa honom. I och för sig har jag sett zombies med mindre röda ögon, men biträdet bet ihop om fnisset och kallade på apotekaren. Denne tittade, frågade tjugo frågor och kom fram till vilka droppar som behövdes. Plus att han tillade att det var mycket smittsamt, och förmodligen även det andra ögat skulle drabbas (han hade rätt). Eftersom dropparna krävde recept fick Mannen uppge personuppgifter för registreringens skull. Det tog säkert tre minuter. Med jämna mellanrum under dagen har Mannen fått fälla sitt säte och jag har droppat i hans båda ögon. Själv har jag klarat mig – än så länge. Handsprit och skyddshandskar fanns med i bagaget.
Köra kunde han i alla fall, Mannen, och idag har vi kört vad jag tror är en av de vackraste rutter jag någonsin åkt. Först kom vi till Lake Tekapo som med sin blå färgton och inringad av berg är en fantastisk vy. Vid ena ändan ligger en liten kyrka, Church of the Good Sheppard . Kyrkan är helt utan utsmyckningar, men fönstret som ramar in utsikten över sjön gottgör det och mer därtill. Det är ett ställe man kan bli religiös på.
Lite längre västerut ligger nästa sjö, Pukaki, och det är frågan om inte det är ännu vackrare där, med de snöklädda bergstopparna i bakgrunden. Alldeles, alldeles otroligt!
.
Vägarna var också det lindrigare slaget att köra på.
Eftersom det inte gick att få rum i Lake Tepako hade vi bokat in oss lite längre söderut, i en by som heter Omarama utanför Twizel. Strax innan vi kom fram såg jag något på ett av fälten vi passerade. Det var inget får, det var… en vit hjort med massor av taggar i kronan.
Förmodligen pga djup tacksamhet för att jag sköter om honom gick Mannen med på att vända och stanna vid vägkanten. Jag for ut med lillkameran och fick en del fina foton, men nu i efterhand ångrar jag att jag inte gav mig tid att plocka fram storkameran och skruva på teleobjektivet. Till Mannens försvar ska sägas att han frågade mig om jag inte skulle byta kamera, men jag var helt i spinn över djuret och bara fotograferade. Men de fotona håller jag på ett tag!
Vi kom fram till vårt bokade hotell, som ligger utmed en glidflygbana, ca 10 minuters promenad utanför samhället. Det är underbart vackert här också. Vi satt på uteplatsen och njöt, tittade på planen som seglade ner och pratade med ett par från Australien. De hade också tre vuxna barn, och vi hade mycket gemensamt.
Vissa saker är globala, men skönheten i landskapet här känns unik.
MacLindhes Ord 