Den andra kvällen i Blenheim, efter dagsturen på vingårdarna, gick vi snett över gatan till den lokala puben för att äta. Vi blev hänvisade ett bord  med ett bord med två familjer med sammanlagt sju barn från ca 1,5 – 14 år vid ena sidan och en  familj med tre förskolebarn på andra. Uppriktigt sagt stönade jag lite inombords,  för jag ville ha en lugn middag. Och hör och häpna, det fick vi. Alla sammanlagt tio barnen satt stilla på sina stolar, utan vare sig mobiler eller plattor, åt och drack och väntade in varann och glassen de alla fick som efterrätt. Sedan gick de flesta av dem ut på terrassen  och några började spela luffarschack vid bordet.

Det kändes väldigt länge sedan det var så i Sverige.

Tredje dagen i Blenheim var lite av en vilodag. Efter en lugn frukost på vår lilla uteplats körde vi  några mil till Havelock som kallas de grönmunnade musslornas värlsdshuvudstad. Det där med att ta en båttur ut och titta på själva musselodlingarna var inte aktuellt, med tanke på att vi planerat valsafari dagen efter, så vi nöjde oss med en promenad runt samhället. Bl a besöktes ett konstgalleri där lokala konstnärer visades. Det var många verkligt fina verk där, särskilt en 22-årig självlärd ung kvinnas, Rebekha Codlind,  målningar var fantastiska. Tyvärr fick jag inte fotografera där.

Via ett utegym, liknande dem i Napier, kom vi in på ett område med stationära husvagnar. Det påminde lite om Christinania med mycket växter och blommor i hinkar, krukor och annat runt vagnarna och deras förtält. En man kom fram till oss och sa
– You don’t belong to us, do you?
Det kunde vi ju inte säga att vi gjorde så han pekade vänligt men bestämt på utgången. Där fanns ingen grind, ingen skylt, men tydligen en oskriven regel om att inga obehöriga äga tillträde, så vi gick snällt ut igen. En glasspinne i snabbköpet där de hade levande musslor i ett springvatten, så vi fick ändå se dem.
På den pyttelilla polisstationen fanns en mussla med polishatt på taket.

Vi körde tillbaka och satte bilen på motellet, sedan gick vi  till Blenheim Town, några km bort. En vacker och skön promenad på en stig utmed ett litet vattendrag.  Vid  bron in till själva stan var ett gäng killar i nedre tonåren. Några av dem badade i ån och några brottades i gräset.
När vi gick tillbaka efter att ha gjort stan, och druckit dagens latte  låg hela gänget på bron och solade men log, hälsade och flyttade sig för oss. Inte en mobil eller Ipad  i sikte här heller.  Rena rama Bullerbyn. Sååå 1900-tal! Vad är det för fel på dem egentligen?! 😉

Tisdag morgon var det bestämt att vi skulle köra till Kaikuora och göra en valsafari. Vi startade redan klockan 9 för att hinna med lunchturen. Efter närmre två timmars körning på väldigt lugnt trafikerade vägar – vi var i princip själv –  var vi nästan framme.  Vid en större bro var det trafikljus och 30 över bron, samtidigt som det inte var tillåtet för tyngre fordon att köra ut.  Vi bedömde inte vår hyrda Toyota Rav4 som tyngre, och körde. På andra sidan var det stopp, och en vänlig dam undrade vad vi hade för planer. För till Kaikoura kom vi inte, för vägen var stängd pga av den tidigare jordbävningen.  Ända sättet att nå dit var via Blenheim och runt andra sida. Blenheim hade vi kört från två timmar tidigare…

Det var bara att vända, och nu såg vi sprickorna i vägen.  Efter en stund kom vi till en vägkrog och behövde kaffe. Framför oss stod en polisbil parkerad och jag steg fram och frågade om det inte fanns någon genväg. Polisen, som påminde om en mogen Paul Newman, undrade om vi inte sett de STORA skyltarna när vi kört av färjan i Picton, vilket vi inte gjort. Kom på mig själv att stå och le från öra till öra och tycka det var tur jag hade tvättat håret på morgonen. Hmm…

Så, vi,  dvs Mannen körde tillbaka samma väg och ner på andra sidan. Sammanlagt nio timmar efter vi startat på morgonen och efter nästan 60 mil på slingrande serpentinvägar, med många vägarbeten pga jordbävningen, och med hisnande utsikt kom vi till Hanmer Springs, som var plan B att stanna. Mannen ska ha all eloge för att han kört så bra genom alla kurvor, så att jag bara var på gränsen till sammanbrott, och inte bröt ihop totalt.

Vi checkade in på ett motell, inte lika fräscht som det i Blenheim, men ändå helt OK, och gick över gatan för att handla frukost.  Ingen av oss pallade egentligen att gå ut och äta, så det hamnade två panerade kycklingfiléer som vi tänkte steka i vår studio, och lite sallad i korgen. Det var bara det att här finns ingen spis, men väl en micro. Nöden har ingen lag, 5 minuter på var sida, full effekt på micran så blev de ätbara. Och salladen blev god.