Det gick smidigt att lämna bilen i Wellington och checka in till färjan till Sydön på morgonen, och vi hann sätta oss i caféet i färjeterminalen och ta en kopp kaffe och te. Lämna hyrbilen måste man göra om man tänker lämna tillbaks den på den andra ön som vi planerar.
In kommer ett en busslast danskar, som ska checka in sina väskor. Så fort det var gjort köade de, trots att det var en timme kvar till avgång. Vi väntade ett tag till innan vi reste oss, och råkade komma inom höravstånd till deras guide och två äldre (än oss) par. De var mäkta imponerade av guidens berättelser om sina resor, och undrade om han inte kunde ordna en plats vid kaptens bord för dem. Resan tar 3,5 h.
Väl ombord visade sig att de dessutom hade en egen lounge reserverad för sin gruppresa, så det där med köandet var helt onödigt.
Vi hade tur att på ett bord vid fönstret på sjunde plan, och vid borden bredvid oss hamnade en kinesisk storfamilj. Mormor/farmor satte sig i soffan och somnade innan båten lagt ut, och övriga var väldigt tysta för att inte väcka henne. Jag förstod snart varför. När hon vaknade, med ett morrande, rusade en av hennes förmodade vuxna döttrar fram och började massera hennes axlar och nacke. Barnbarnen, två killar i åtta-tioårsåldern var som killar i den åldern brukar vara, dvs ganska odrägliga. Utom när den äldre kvinnan tittade på dem, då slog de om till små tennsoldater. Alla gick på tå för tanten, hon styrde dem med grymtanden och blickar. När hon signalerade att hon var hungrig for en av de yngre i väg och kom strax tillbaka med en frukosttallrik, innehållande bacon och ägg, bröd, bönor och lite annat kladdigt. Draken hade uppenbarligen synpunkter på att det bara fanns vanliga bestick, som hon skickade iväg innan hon angrep det hela med fingrarna. Efter hälften knackade hon i bordet och en yngre kvinna for fram och tog brickan, medan den andra sanerade tanten med servetter. Funderar på hur jag ska få sådan pli på min avkomma, eller om det är kört redan.
Den dryga sista timmen av båtfärden tillbringade vi och många andra på översta däck och beundrade och fotograferade vad åtminstone Nya Zeeländarna påstår är världens vackraste färjetur. Och det är det nog också.
När båten skulle lägga till i Picton på Sydön utbröt mindre kalabalik. De som kommit i fordon, alltså inte gått ombord, skulle först gå ner på bildäck. Alla vi övriga som traskat ombord för egen maskin skulle stiga till sidan. Detta ropades ut ett antal gånger i högtalarna, plus med tordönsstämma av en ung kvinna vid dörren. Trots detta var vi inte många som stod kvar när de som sagt sig vara fordonsburna släppts ner.
Bagaget hämtades på en karusell, likadan som på flygplatser. Mannen gick och hämtade den nya hyrbilen och jag skulle ta våra väskor. Bredvid mig stod fyra av danskarna med gruppresans fåniga hattar på sig. Jag vände mig om och frågade om de var på busstur. På svenska. De frös till, och samlade sig till en klunga som blängde misstänksamt på mig.
– Ni är väl danskar? undrade jag.
En av dem nickade.
– Och på busstur?
Samma modiga kvinna nickade igen.
– Jaha, är det en trevlig tur?
Ingen reaktion.
– Men så är de en go tur? på min bästa danska.
Nu hämtade även en av männen kraft och mannamod och svarade ja, och jag nöjde mig med det och nickade och log.
Fem minuter sedan kom den modigaste kvinnan fram och frågade mig försiktigt om jag hade någon anknytning till Danmark. Tänkte först svara inte sedan 1658, men har lite svårt med de danska siffrorna så jag sade bara att jag bor på andra sidan Broen, i Malmö. Med det skildes våra vägar.
Nu skulle Mannen och jag hitta någonstans att bo, och har lärt oss att utnyttja I-site, som är de officiella turistkontoren. Mitt i Marlborough-distriktet, i Blenheim ville vi bo och ortens lokala Marie hittade snabbt två motell som var lediga de tre nätterna vi tänker stanna. Sedan var vi lite listiga och gick ut och bokade ett av dem via Expedia på mobilen och tjänade på så vis 300 kr/natten. Lokala Marie fick i stället sälja en vintur till oss.
Jag har haft fördomar om motell, grundat på en och annan svartvit amerikansk film, där motellen alltid är slitna och skabbiga med trasiga gardiner. Till min glädje har jag nu en fördom mindre, för stället vi bor på är hur fint som helst. Till vårt rum med pentry och badrum, allt i toppskick har vi en liten möblerad uteplats med rosor. Och hela anläggningen är en fröjd för vilken trädgårdsälskare som helst. Dessutom ligger det en bit in från vägen, så det är tyst.
Motellträdgård
Vi har även en CountDown Supermarket tvärs över gatan, och efter nu två väckor på resande fot är det lite kul att att laga sin egen mat några dagar. Och bra för resebudgeten, även om man skulle kunna misstänka någon priskartell mellan affärerna här och ICA-hökarn där hemma!
I morse plockades vi upp i en skramlande minibuss för en heldags vintur. Om den behöver inte ordas så mycket, det räcker att säga Sav som i Sauvignon Blanc. Börjar nästan bli trött på det nu… Bäst viner fick vi hos Hunters, och det värsta var en lokal blandning hos Allan Scot, som de tack och lov inte säljer på flaska, utan bara från kran. Söt Riesling kryddad med chili. Klå det, den som vågar.
MacLindhes Ord 