Det var ingen som ropade på Heathcliff under natten, och sängen var enormt skön. Morgonen efter tog vi en lång promenad vid Stillahavskusten. Utmed strandpromenaden har man anlagt olika lekplatser för alla åldrar. Gungor, sandlådor och rutschkanor för de yngsta, en annan med lite mer avancerade lekredskap, en trafiklekplats för småcyklar, med trafikljus och allt. De små knattarna hade nog inte lärt sig färgerna riktigt än för det kördes mot lika mycket rött som grönt. Dessutom fanns ett mjukt gummiliknande underlag på alla lekplatserna.
För de ännu större leksugna fanns ett utegym med olika maskiner. Där sågs löpare köra ett varv cirkelträning innan de joggade tillbaks. Free of charge.

Sist med inte minst fanns en skateboardramp för dem som vågade det. Varje separat lekplats var avskärmad med staket och hade sittplatser för de vuxna . Tips till svenska kommuner?

På em blev vi upphämtade på vårt B&B av Germit, som skulle köra och guida oss runt på vinturen i Hawkes Bay. Det visade att vi var de enda passagerarna på turen, och vi blev kungligt behandlade. Fyra olika vingårdar besöktes, och på varje gård fick vi minst testa sex glas var. På den sista vingården, som förresten ägdes och drevs av Germits son, fick vi även en tallrik med lite mat att matcha vinet med. Plus att på varje fråga vi ställde skvätte han upp en ny vinsort i glaset till oss. Några av dem var från små lokala vingårdar som bara producerade ett hundratal lådor vin. Men vilka viner!

Sedan hällde Germit av oss på B& B där vårt nu kompletta värdpar tog emot oss. Hustrun var vare sig gammal eller dement, tvärtom en pigg yngre dam som arbetade på akvariet. På frågan om vem som spelat piano fick jag det lite generade svaret att hon försöker lära sig via Internet. Gick väl sådär, tyckte vi, men sade inget.

Efter en viss återhämtning i ryggläge tog vi på oss igen och traskade ner till den indonesiska restaurangen vi spanat in tidigare och hade tur att få bord. Fortfarande lite mätta efter vinturen tog vi minivarianten av deras stora rijsttaffel, och den var mer än nog. Och ginger beer utan mer alkohol.

Ännu en god natts sömn i superfräscha White House B&B och sedan skulle vi köra vidare. Vår värd ritade ut en bättre väg på kartan till Wellington än Gps-versionen, och den körde vi. Vi passerade flera samhällen uppbyggda runt huvudgatan och där jag inte blivit förvånad om Clintan kommit med fimpen i mungipan och hölstret på sned.
Lunch/fika intogs i Masterton. Alla orter med självaktning har minst ett café där de gör utmärkt latte och serverar alla varianter av scones och mackor. Snittpris 20 NZD för två.

Mannen hade hittat en riktigt fint centralt hotell i Wellington till en förvånande billig peng på nätet, som vi bokade via telefonen. Just det, ja, vi har satt i ett nyzeeländskt kontantkort i Mannens mobil för att kunna göra just det, och även kunna uppge ett nummer vi nås på. Hotellet, Thorndon, var under ombyggnad, och trots att personalen i receptionen försökte hålla skenet uppe av att det var ett fint konferenshotell var det en byggarbetsplats. Vårt lilla rum hade till hälften spacklade väggar och en fåtölj med spruckit tyg. Men sängarna var Ok, och jag hittade inget som kröp där.

Vi missade tyvärr både St Pauls o konstutställningar eftersom de stängt för tidigt. Inte för att vi kom för sent… Däremot hann vi med en gammal hederlig fredags AW på en pub. Wellingtonborna påminde mycket om irländare tyckte jag, högljudda och glada. Pubens specialare var champagnepilsner som naturligtvis måste testas. Dock höll jag mig till half a pint, och inte en dunk som lokalbefolkningen beställde in för att dela på två.

Vi hann också rekognosera var vi skulle lämna bilen och checka in på färjan på morgonen, samt äta middag på en italiensk restaurang.
Krögaren där tog emot med bouna  sera signora, och hade lagt sig till med en pikant italiensk brytning fast hans och fruns utseende mer låg åt maorihållet. De var servilt vänliga och påtalade hela tiden hur de eftersträvade att få det som ”hemma i Italien”

Ibland jag som bekant kan vara lite, lite elak, kunde jag inte låta bli att börja prata italienska. Då såg den stackaren ut som en fågelholk och hasplade ur sig buona sera igen, innan han rusade iväg.

Maten var i alla fall bra, även om jag först fick panik när förrätten kom. Trodde det var sådana där förbaskade småålar som förföljde oss i Madrid. Men detta var baitfish, alltså som man använder som bete för större fiskar.. Mannen sade att det är de som tuggar förhårdnader i fotbad också, men han ljuger nog.  De här var kokta och serverades med spaghetti. Riktigt mumsigt faktiskt, liksom lasagnen vi fortsatte med, så alla språkliga missförstånd blev förlåtna.

Och med ljuset släckt var både rummet och sängarna ok på hotellet.

Champagnepilsner

Batefish a la Italia