Från Rotorua till Napier

Vi bodde i en studio på hotellet i Rotorua. Det är ett finare ord för mindre lägenhet, men innebar att vi hade ett litet pentry till vårt förfogande. Så istället för att äta ännu en hotellfrukost hade vi köpt bullar, ost och yoghurt.

Jag blev jätteglad på supermarknaden att de hade samma typ av lösviktsdisk med fröer och kärnor som finns hemma och plockade ihop en liten påse med min vanliga blandning av pumpa- och solrosfrön med lite andra nyttigheter. Det skulle jag inte gjort. Varje frösort hade sin egen kod och den stackars kvinnan i kassan slet sitt hår. Det slutade med att hon fick ringa efter sin chef som kom och läxade upp mig. Jag förklarade att jag var från Sverige och där gjorde vi så. Hmpff, tyckte hon men lät det passera och bad kassörskan räkna vad det fanns mest av (solrosfrön) och ta betalt efter det.  Det fanns 15 gr i påsen.

Vårt mål för dagen var Napier ute vid Stillahavskusten. Restiden dit var beräknad många fler timmar än det var mil. Utan våra planerade stopp inräknade. Det första missade vi helt enkelt skylten till. Det andra var Hukafallen som sägs vara Nya Zeelands vackraste och mest besökta. Efter att först ha hamnat på någon jetbåtsuthyrning,  kom vi rätt. Kameran var förberedd med förmodad slutar- och bländartid för att fånga den perfekta bilden.

Bron över fallet som skulle hålla för  15 personer var full, men som blivande pensionärer armbågade vi oss längst fram. Och tittade, först på fallet, sedan på varandra, sedan på fallet igen.  Var det detta? Halleda, igen på ren skånska. OK, vacker färg, men har man sett det norrländska älvarna eller bara Forsakar så blev man inte överimpad. Inte imponerad alls faktiskt. Men nu var vi här och jag tog några bilder, samtidigt som det kom några flygande mutationer mellan gräshoppor och jätteflugor och anföll mig. Då gav den här naturfotografen skrikande upp och rusade till bilen. Jag föredrar faktiskt rytande lejon och galopperande elefanter framför flygfän.

Nästa sak vi prickat av i guideboken var  Waikarei Park, där vi gjorde en vandring genom det termiska området   på noga utmärkta gånga och bryggor.  Runt om oss rök, pyste och bubblade det svavelhaltig rök upp, och några smågejsrar sprayade också lite försiktigt.  På vissa ställen kändes värmen upp genom  sandalerna. Det imponerade mer än fallet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vägen ner till Napier var mest en transportsträcka. I början rak, sedan kurva på kurva, men inte i klass med den till Coromandel. En ska är i alla fall klar.  Jag kommer aldrig  att tillåta våra medelålders barn köra här!

Med hyrbilen följde en GPS-tant, men en som har vett att hålla tyst och bara visa kartan. Hon och jag var ibland mer överens än Mannen och jag, så jag tror vi kan bli väninnor.

Vårt förbeställda B&B ligger utmed strandpromenaden i Napier, med endast gatan och en smal strand mellan oss och Stilla havet.

Napier totalförstördes av jordbävning och efterföljande brand 1931, och har sedan byggts upp helt i Art Deco-stil. Väldigt speciellt och vackert.

Vi är enda gästerna och har bottenvåningen för oss själva. Allt är mycket fräscht och välskött och värden är en överkurs i tillmötesgående vänlighet.
Lite smolk i bägaren var när det började höras pianoklinkande uppifrån. Några få ackord som upprepades, och upprepades. Jag var övertygad att någon av värdparet höll pianolektioner på nybörjarnivå. Men när det dessutom en sprucken äldre röst började sjunga entonigt blev jag ganska övertygad om att det är frun i huset som hörs. Eftersom värden hela tiden pratade om sig i jagform vad det gällde att fixa vår frukost, våra rum, vårt allt anar jag frun drabbats av någon form av demens, och försöker förtränga allt jag läst av systrarna Bronté.

Men om jag känner brandrök eller hör någon ropa på Heathcliff i natt checkar vi ut.

Tillägg dagen efter. Det var frun, men betydligt yngre än sin man, och inte alls dement, som försökte lära sig spela piano via Internet. Funderar på om jag ska tipsa henne om handarbete istället.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s