Dagen gryr först i Nya Zealand

I morse ringde väckaren redan 05,30, för då skulle vi ut och möta soluppgången på stranden.  Tiden börjar i Nya Zeeland, så det var lite speciellt. Kameran var så klart laddad, och med en skir nymåne som mötte solens första strålar blev det några riktigt bra bilder.
dusk

Det kändes alltså inte som att lida för konsten.

Vi trodde man kunde gräva ner sig i sanden och vänta på tidvattnet i Hahei också, men det var tydligen bara i Hot Sand Beach 6 km söderöver det gick. Och vi orkade inte…

Vi hade en cabin på campinganläggningen, och som tjejen i reception mycket riktigt påpekade var det ingen B&B. Men vi hade frukt och överbliven pizza från kvällen innan (det enda som fanns att tillgå på orten) och det blev frukten. Pizza med, om än hemlagad, chilimajo var ingen hit vare sig på kvällen eller morgonen.

I stället checkade vi ut, och körde en liten bit till Cathedral Cave. Glada entreprenörer hade skyltat vägen upp att man kunde parkera där för  10 NZD (ca 70kr) men Mannen ska alltid stå närmast ingången så vi fortsatte upp till gratisparkeringen där stigen började. Redan där var utsikten hänförande, men jag får erkänna att skylten med 45 minuters gångväg till grottan inte gjorde mig ett dugg hänryckt. Jag såg terrängen..

Mannen tror att hans hustru är utan begränsningar, och tyckte att det var självklart att vi skulle gå. Och vi gick. Upp för backe, ner för backe, flera gånger om. Trodde jag skulle dö så jobbigt det var, och skyllde på trånga luftrör för att jag är lite förkyld. Då räddade Mannen situationen genom att berätta att han hade minsann haft värre besvär med luftrören när han var liten och fått ha en lapp för munnen. Den hade jag aldrig hört förr, men tyckte var hysteriskt rolig. Kom på att det kunde vara en strålande idé, som t ex kvällen innan när han började prata om hur fräcka förtält det fanns till husvagnar. Skrattattack i hop med brant uppförsbacke är ingen bra kombo, men han som inte har lapp för käften längre/än släpade snällt med mig.

Naturen var storslagen runt oss. Som att gå genom en tropisk regnskog. Och målet, själva katedralsgrottan gick verkligen inte av för hackor, den heller.

På tillbakavägen mötte vi flera på väg ner, varav ett antal joggare, och det var bara att bita ihop, sträcka på sig och flämta fram ett klämkäckt Good morning.

En lite mer substantiell frukost intogs i samhället Waihi. De flesta orter här verkar ha maoriska namn som härstammat från polynesierna. I Waihi kunde tiden ha stått still, det var som ett retromuseum från 1950-talet.

Människor överlag är öppna och vänliga här, och väldigt lätta att få kontakt med. Många undrar var vi kommer ifrån, och det varken kränkande eller exotifierande, om någon trodde det, bara trevligt att man visar intresse.

Via mobilen bokade vi hotell i Rotorua, som var vårt mål för dagen, så vi skulle slippa betala överpris på någon campingplats.
Hotellet ser nästan ut att höra hemma i Mölle by the sea eller Vitemölla, men ligger alltså här i Rotorua.

Om du någonsin varit inne i en damfrisering som permanentar hår så vet du hur här luktar. Överallt i hela samhället. Svavel, eller surt ägg. Detta  för att det är heta källor överallt, och på hotellet finns termalbad med riktigt hett vatten. Det var skönt efter fyspasset till Cathedral Cave. Sedan vet jag inte när jag luktade värst, svettig eller svavelosande.

Det tog ingen lång stund att göra byns alla centrala gator, innan vi åt middag på hotellets restaurang. Väldigt gott, och soft instrumentell jazzmusik i högtalarna gjorde det inte sämre.
Vi hörde att ett av de fem andra paren i lokalen pratade svenska, men de de gick innan vi hann ge oss till känna. Däremot fick vi kontakt med båda de två australiensiska paren där.  I det ena paret var en keramiker och konstnär och tyckte absolut vi skulle ta kontakt och komma till Byron’s Bay  när vi kommer till Australien. Kvinnan i det andra paret visade sig ha jobbat tre år i Umeå och bjöd på sittande rumpa hem oss till Brisbane. Och hennes man bad oss övertala henne att åka till Gotland, för dit ville han.

En riktigt trevlig dag med andra ord.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s