Den andra kvällen i Auckland hamnade vi på en restaurang i Waterfront. Waterfront är som alla andra havsnära områden som Västra hamnen, Limhamns sjöstad, osv. Ofta flotta lägenheter, lite lokala exklusiva affärer, restauranger och mycket vind. Blåshål med andra ord.
Men maten vi fick var gudomligt god. Lammlägg med potatismos och ångade grönsaker. Vi satt ute under plasttak och konstaterade att det började regna. Regna rejält och dessutom storma. Plasttaket släppte för första gången i restaurangens historia och fick vi flytta in. Dessutom fick vi ta en taxi hem till hotellet trots att det inte var så långt. Det gick inte att gå. Glada var taxichaufförerna, medan övriga lokala förmågor tyckte att sånt vinterväder ville de inte ha nu.
Däremot såg vi svensexegänget som hoppat från tornet tidigare, om möjligt ännu blötare nu, cyklande på en gruppcykel invirade i plastpåsar vilt skrålande. Tappra gossar minst sagt.
Vi hade köpt biljetter till färjetur och guidad vin- och matprovningstur på Waiheke Island. Ut på havet alltså. Och jag mindes turen Roben Island utanför Cape Town för tre år sedan, men ville INTE ha en repris. Nu hade tack och lov vinden mojnat något på morgonen och regnet tagit slut så yoghurten kom inte länge än näsan på mig. Det var nog för att jag höll mig krampaktigt i relingen på däck, med blicken fixerad på horisonten och inte svarade med mer än högst ett ord på tilltal.
Turen, arrangerad av Fullers var kanonfin. Vi och ett antal andra deltagare av olika nationaliteter kördes runt i buss till tre olika vingårdar och en olivplantage. Vi fick både smaka goda viner, god mat och perfekt olivolja att doppa brödet i, plus bra kunskaper om Waiheke Island innan bussen släppte av oss vid färjan igen.
Jag har glömt att berätta att på lördagen, andra dagen här, var vi på Europcar där vi hemifrån hyrt och betalat en hyrbil fr o m idag. Vi upptäckte att den skulle hämtas på flygplatsen och därför gick vi till deras kontor i centrum. Inga problem sa killen vi pratade med, vi ordnar så den kan hämtas här istället. Och skulle det mot förmodan bli några problem så ringer eller mailar vi. Bra tyckte vi.
Eftersom vi inte hört något tog vi en taxi dit i morse med vårt bagage. Flickorna bakom disken tittade i papperna, tittade igen, diskuterade på vad vi tro var hindi, och talade om för oss att bilen var på flygplatsen, och vi fick hämta den där. Det tyckte inte vi, och en viss diskussion uppstod. De menade att vi skulle ha konfirmerat med dem att flyttningen var OK, medan vi påtalade att de skulle ha kontaktat oss om den inte var det, som avtalat. De ringde upp killen som sagt att den skulle flyttas och frågade honom, först på engelska´, men gick sedan över till ett för oss obegripligt tungomål, innan jag fick luren. Han var lite svävande, och terribly, terribly sorry, men menade att vi fick prata med hans manager.
Denne svängde precis in på parkeringen och fick hela storyn till livs. Vid det laget hade Mannens blodssocker sjunkit och mitt temperament stiget. (hade värmt upp lite på hotellet på morgonen om deras usla Internet. Är man från Näset så är man) Min engelska är av naturliga skäl bättre än Mannens, och jag tog över diskussionen. Vi menade att kör oss ut till flygplatsen då, så tar vi bilen där, men det tyckte de inte var inte deras skyldighet. Vi hade gjort fel. Kunden hade aldrig rätt där. Det slutade med att managern, blev helt tossig och började skrika att så behandlade ingen honom (tydlgen framför allt inte en kvinna, vilket kan ha att göra med att han av namnet att döma trodde på en annan profet än vi) och for ut och drog igen två dörrar om sig, vilt gapande på sitt språk.
Ungefär som matadoren i Tjuren Ferdinand när ingen vill stånga honom.
Vi insåg att flickorna bakom disken aldrig skulle våga gå mot honom, även om jag såg att det glittrade lite av återhållen glädje i ögonen på en av dem, och tog vår väskor och gick. Men talade om att vi skulle se till att de kunde glömma svenska kunder i fortsättningen. Alltså, anlita aldrig Europcar i centrum av Auckland någon gång, och tala även om det för era vänner och bekanta. Eller bara säg det i förbigående på bussen.
Vi tog en taxi ut till flygplatsen, och träffade ännu en äldre, välklädd taxichaufför, som djupt beklagade att vi blivit bemötta så tråkigt i hans hemstad. Både han och de andra taxichaufförerna vi åkt med hade platsat som butler var som helst upstairs. Räkningen kommer att skickas till Europcar där hemma.
Jag vet inte om personalen på flygplatsen varnats, men de var väldigt rara, och så var vi, och hämtade ut vår Ford Kuga. Den har rullat med oss under resten av dagen, precis dit vi velat, upp och ner för slingrande sanslöst vackra vägar, först upp till Coromandel Town. Det visade sig vara en riktig liten cowboystad, eller egentligen konstnärsnäste. 
Supermysig. Sedan körde vi till östra sidan av halvön, för att hitta nattlogi i Hot Sand Beach. Där var fullt, så vi har hamnat i Hahei istället, på en resort med allt från Kalaspuffetält till kabiner med pentry och badrum där vi bor, med havet bakom klitterna på andra sidan.
Jag har faktiskt varit ovanligt samlad för att sitta som passagerare i vänstertrafik. Har bara krafsat lite i taget efter handtaget, inte ryckt loss något heller, för den delen. Och inte hotat med skilsmässa.
Det blir tidig uppgång i morgon för att titta på soluppgången, sedan ner och gräva ner oss i sand i Hot Sand Beach, innan vi kör vidare till Rotorua.
MacLindhes Ord 