Medan vi väntade på att skräddaren  på hörnet i Bangkok skulle fixa halsringningen på min klänning satt vi i hotellets lobbybar och tog en fruktdrink. När den unga servitrisen kom med den sade jag tack på svenska och hon frågade på svenska var vi kom ifrån. Det visade sig att hon var sommarboende i Falsterbo, och vi hade gemensamma vänner. Nu gjorde hon praktik för att söka in till en av vad det verkar vara en av de mest sökta utbildningarna i de trakterna,  hotel managment i utlandet.  Världen är liten, som alltid.

Min klänning blev klar och taxin kom och vårt besök i Bangkok var över, för denna gång i alla fall.

Första delen av resan till Auckland var flyg tll Kuala Lumpur med Asian Air. För att få checka in hela vägen var vi tvungna att visa att vi hade returbiljett från Nya Zeeland till Australien.  Man vill tydligen inte riskera att någon ’fastnar’.

Planet var byggt för hobbitar. Även asiaterna hade knäna i ryggstödet framför, vi hade våra i hakan. Mannen hade fått ont i ryggen redan dagen innan och luktade som en burk vandrande tigerbalsam efter massagen, men inte hjälpte det.

Vid transfern i Kuala Lumpur var man tvungen att passera två säkerhetskontroller med röntgen, klocka av, Ipad off, osv innan vi kunde gå till vår nya gate. Än en gång fick vi plocka upp biljetten från NZ till Australien.
Vi försökte bli omseatade, men planet var fullt. Dock var det inte alls så trångt som det tidigare, utan var hyffsat bekvämt.

Vi hamnade bredvid en ung trevlig kiwi, som jobbade i Bangkok men skulle hem över helgen på sin kompis bröllop. Han var yogafantast och passade på att göra lite övningar i gången, till flygvärdinnornas stora  a) förvåning  b) förskräckelse c) förtjusning  för det var en kär påg. (Mina gamla kollegor på arbetsrummet har förbjudit mig att säga att gossar i 20-30-årsåldern är söta)

Han ritade kartor och tipsade oss om olika ställen vi kunde besöka i Auckland med omnejd. Bl a sade han finns flera klubbar i kvarteret vi bor.  Dem gick vi förbi i går kväll och inkastarna ägnade oss inte en blick, möjligen kunde vi passerat som föräldrar på nattvandring.

Planet mellanlandade i Goldcoast på Australiens västkust och alla skulle gå av. Skönt tyckte vi, att få sträcka på sig och kanske blaska av sig lite på toaletten. Lite fånigt att vi skulle ta med allt personligt bara. Någon chans till uppfräschning blev det inte, för alla föstes i grupp som en skara straffångar in genom transithallen, genom en ny säkerhetskontroll med det redan ett antal gånger kollade handbagaget innan vi föstes tillbaka upp på planet.

Det där att vi skulle få frukost kunde vi glömma. När de sista timmen på flighten kom med matvagnen var klockan nästan tre på em, lokal tid, och det enda ’lätta’ var tacochips med dippa. För min del höll jag mig till ett glas juice.

Rejält möra kostade vi på oss en taxi in till centrala Auckland  istället för som vi egentligen tänkt, ta bussen.  Vårt hotell ligger verkligen centralt, direkt runt hörnet på stora huvudgatan Queens Str.  Man kan väl säga att det är mindre flådigt än det i Bangkok. Compact living, men rent och med egen toalett och dusch, och hiss ända upp till sjunde våningen.  Sängen som var 2,5 m bred på förra stället är nu i stället en mjuk bestickslåda där skedarna måste ligga på samma håll.
AC här är en skramlande fläkt så öppet fönster är att fördra, särskilt som temperaturen ligger runt behagliga 20 grader.
Det hindrade oss inte från att somna som klubbade sälar i går kväll, efter en god italiensk middag på första tvärgatan, och till allsång från den irländska puben här nedanför.

I dag har vi hittills traskat runt Waterfront och begapat de vackra vyerna, de tjusiga yachterna och de fula fiskarna på Fish Market, samt några andra byggnader som ska begapas enligt reseguiden.

Plötsligt befann vi oss också mitt i en stor demonstration. Fredlig med många männsikorsom ropade och bar plakat. Ingen av oss fattade riktigt för, eller  emot,  de demonstrerade. Någon var mot Trump, någon bar regnbågsflaggor, någon ville ha jämlikhet och någon starta revolution. Kanske de bara hade städat garagen och dammat av alla gamla paroller de hittat.

Aucklands landmärke Sky Tower har vi åkt upp i, med seniorrabatt på biljetten. Har man fyllt 60 här är det mycket som är rabatterat, fast jag hade hoppats på att de skulle be om leg. Men det behövdes inte, nä.
Utsikten var svindlande, bokstavligt talat när det gäller mig. Dessutom kom det bungy-jumpare farande förbi 51 våningen, som enbart var till för utsiktens skull.
Det räcker att ha cyklat i Bangkok, några rädslor får jag ha kvar.
Tyvärr räcker inte uppkopplingen på hotellet till att ladda upp bilder, så de får komma separat, i efterhand.