Nu är vi snart på väg att lämna Bangkok för vidare resa österut, och en liten sammanfattning är på sin plats.

Vi har bott bra, på Rembrandt Hotel, flådigt värre, men med bra rabatt från booking.com rymdes det i budgeten. Vi bodde dessutom på fjortonde våningen så man jag slapp ha dåligt samvete för att inte gå i trapporna.
Frukosten var utmärkt, och utsikten från terrassbaren på 26 våningen går inte av för hackor. Den är inbakad i priset för ett glas prosecco.

Gästerna på hotellet är inte backpackers, en hel del skandinaver och tyskar. Två tyska Damen måste ha ett särskilt omnämnande. De var i min ålder och storlek, alltså mer Madam Mim än Tingeling båda två, dessutom med sina blonderade kalufser samlade i knutor högst upp på huvudena, vilket gjorde dem ännu längre, och sandaletter som var lika höga som deras shorts var korta. Små volangtoppar till det och lastade med shoppingkassar tror jag bilden är klar. Jag fick inte fotografera dem, ens i smyg, för Mannen.

Det har varit ovanligt varmt här,  säger de som förstår sig på det. Knappast under 30, inte ens på natten. Vi hade väl tur på cykelturen att det var lite mulet den dagen. Inomhus finns nästan alltid AC, så även på vårt rum. Den drog igång med ett knackande som en gammal Amason, och sen blåste och kylde det så att SMHI hade utfärdat en klass 1 varning, minst.

De två första dagarna var vi inte i närheten av någon shopping, om inte skoskavsplåster på 7 Eleven räknas. I går gjorde vi flera olika shopping malls. De ligger tätt här…
Vi började med en dryg timmes promenad i avgaserna till vad som skulle vara turisternas eldorado med märkeskopior, MBK. Jodå, eldorado, men alla ”märkesvaror” var övertäckta, och ”lädervarorna” fanns skyltar ”No leather”. Man kan misstänka att någon myndighet nyligen gjort en razzia.
Både Mannen och jag blir lätt stressade av dessa enorma och röriga ställen och våra inköp begränsades till en bagagevåg och en sidenklänning till mig. Där upptäckte jag, när vi kom tillbaka, att halslinningen var lös. Nu hoppas jag att sömmerskan på gathörnet kan fixa den innan vi åker till flygplatsen.

Ett annat ställe var mer organiserat, med uppklädda små piccolos som gjorde honnör för alla inkommande gäster (jämfört med metalldetektor på  MBK). Tror det var samma arkitekt som Emporia på Hyllie, för det såg likadant ut, men med de stora exklusiva märkena i stället för Kappahl och Lindex. Stället hette dessutom Emporius. Haur du sitt Malmö haur du sitt varlden.

Vi kom också på att det var mycket smartare att åka tåg här än taxi. Naturligtvis skulle vi köpt ett tredagarskort direkt vi kom, det hade varit bra för kassan.

Kvällen avslutade vi med massage, jag fick en timmes fotmassage av en kvinna som påminde om Maria Kulle i Fröken Frimans krig. Innan hon mötte hönsabonden alltså. Men massera kunde hon. Ren och skär njutning till en skamligt låg peng. Och då ingick en kopp te efteråt.

Vad tycker jag då om Bangkok? Uppriktigt sagt vet jag inte riktigt. Staden är för stor för att greppa på ett par dagar. Det är vansinnig trafik, som konstigt nog verkat rulla på. Att så många asiater har munskydd är fullt förståeligt, för avgaserna ligger tungt. Om man inte cyklar ut i vildmarken alltså 🙂
Många åker hit för att shoppa, och det var inte läge för oss  med på-gränsen-till-övervikt redan, även om jag kasserat mina gamla jeans här.
Prismässigt är det billigt, maten är god, någon alkohol förutom öl till maten och ett glas vin på takterrassen har det varit för varmt för, och människorna är otroligt vänliga. Och de har mycket goda alkoholfria alternativ! 

Men språket, språket… jag är full av beundran för mina gamla elever från Thailand som lyckats lära sig både svenska och engelska. Alla lärare borde åka hit på Skolverkets bekostnad för att få ökat insikt i nya svenskars svårigheter med språket!!