Cyklat i Bangkok

För någon månad sedan kom Mannen hem och berättade att han pratat med en bekant som tipsat om att man kunde cykla i Bangkok. Det första jag frågade var om det inte var lättare att skiljas. Jag hade aldrig varit här förr, men sett bilder och film, och cykla här??? Glöm det.
Men så, så där i smyg började jag googla på det och kom till en sida om en svensk kille som ordnade guidade cykelturer. Jag läste flera gånger, och till slut kom jag på att varför inte? Man kan ju inte tanta till sig i förväg menar jag, även om släkt och vänner varnade. Så jag bokade in en eftermiddagstur, och nu är den genomförd. Eftersom jag skriver detta nu så överlevde vi. Fast erkännas ska att under taxifärden dit var jag mycket tveksam…

Arne, som svensken som driver företaget heter, erbjöd sig även att skicka taxi att hämta och lämna oss på hotellet eftersom så få taxi hittar dit. Eller för att han har provision på det.
Vi kom i alla fall dit och där var även fyra andra svenskar, två från Landskrona och två från Umeå. Arne gick igenom rutten för oss och visade lite bilder. Inte så mycket trafik, det tackade jag för. En hel del cykelbanor genom subtropiska träskmarker och jag påpekade att där är ju staket i alla fall. På den biten bilden var tagen, sade Arne. Han registrerade min förmodligen skräckslagna min och talade om att om man absolut inte kunde genomföra turen fick vår guide, Ex, ringa efter honom så kom han och plockade upp en. Sista alternativet. Man har väl sin stolthet.

Vi fick prova ut cyklar och eftersom turen ofta hade snäva svängar råddes vi att ställa sadlarna så vi kunde sätta ner fötterna som stöd. Jag hade gärna haft sparkcykel som två-åriga barnbarnen, men trampas skulle det. Hjälmar fanns också att låna och det gjorde jag och Landskronakvinnan. Däremot ingen fotbroms utan bara handbroms. Det var inte utan att jag tittade på klockan och räknade timmarna tills vi skulle vara tillbaka.

Iväg genom smala gränder, på smala gångar där vi samsades om utrymmet med ett antal gatuhundar och katter, blomkrukor, torkställningar, sovande gubbar. Just name it. Ibland kom det också en vespa eller motorcykel.

Alltså, cykla på fel sida, utan fotbroms, på gångar som var mer håliga än en schweizerost. Det gick ändå hyfsat fram till första vätskekontrollen. Inte så många meter på trafikerade vägar, och hus på båda sidorna. Jag började så smått tro på ett liv efter detta.

Sedan kom vi ut i terrängen, dvs i de gamla träskmarkerna. Gångarna, som Arne så optimistiskt kallade cykelbanor, var halvt igenväxta cementstigar, oftast utan staket med fritt fall på båda hållen. Jag, som helst går på mitten av Amiralsbron, var livrädd. Som tur var var vätskekontrollerna helt alkoholfria annars hade det väl gått käpprakt ut i mangroven.

Värst var det när jag i en ständig balansgång mellan styrfart och fötterna i marken hade siktet inställt på marken några meter framför och det plötsligt dök upp en orange liten munk. Panikbromsa. Alltså trampa bakåt innan jag fick ner fötterna och tryckt till handbromsen. Det var på håret (mitt alltså, munken var skallig) Får väl tacka Buddha eller nån annan österländsk gud för att inte både munken och jag hamnade i träsket. Och munken såg inte ut att tänka några frommare tankar om mig heller.

Efter drygt 15 km och lunchstopp (thaimat om nån undrar), samt stopp på två tempel och en lokal marknad lastades vi och cyklarna i en långbåt och kördes tillbaka in till centrala Bangkok igen, för att sedan cykla den sista biten till startpunkten där taxin hämtade oss.

Men, så fantastiskt mycket vi fick se och uppleva. Hur många bangkokbor bor bakom kulisserna.Hantverk och egna täppor och odlingar, höns och grisar.En alldeles otrolig vegetation med både bananer och andra frukter som dinglade från träden. Orkidéer som växte vilt. Bostäder där man levde direkt intill floden eller kanalsystemet. Lukterna på den lokala marknaden som satt kvar i näsan hela kvällen och nästan fått mig till att bli vegetarian. Från båten såg vi varaner som simmade i vattnet, thaiboxare som tränade och ännu mer frukt och grönt.

Något öm i aktern är jag så här i efterhand glad och ganska stolt över att jag genomförde det. Och utan att bli upplockad på vägen. Ungefär som Ronja Rövardotter måste ha känt det när hon hoppat över Helvetesgapet.