ÄNTLIGEN var det dags att ge sig av. Dottern hämtade oss och lämnade av vid stationen på Hyllie. En hållplats med Öresundståget, och trots att det var långt förbi rusningstid var det knöfullt. Inga hängstroppar i taket, utan det gällde att stå inkilad så man inte for omkring.

Väl på Kastrup var det självservice som gällde vid inscanningen och det börjar bli en viss rutin, även om siste man av oss (som inte var en kvinna) missade att trycka ut boardingkorten för att kvinnan släppte kontrollen ett ögonblick. Men det gick bra att börja om från början.

Vi tankar våra bilar med ett kreditkort som ger oss poäng och tillträde till en av loungerna på Kastrup, och traditionen har alltid varit en liten Gammaldansk och ett wienerbröd innan vi gett oss upp i luften. Men se, danskarna har blivit lite småsnåla och sparat in på både det ena och det andra. Baileys och drömkakor ger inte alls samma känsla. Men som tur var bjöds det på Gammmeldansk i Taxfree-shopen till 60-plussarnas lättnad.

Boardingen var i tid, på planet som inte blev någon fancy Dreamliner utan en inhyrd kärra med personal från Prestige.  Cabinarna var alldeles ovanligt piffiga spanjorskor med små tefat fästa på sned på skallen. Vi var seatade med riktigt gott om benutrymme, och kände lite medlidande med dem som inte tagit striden med Norwegian i fredagskväll utan nu var placerade helt annorlunda än de bestämt från början.

En stor del av passagerarna var småbarnsfamiljer, och som mor-och farmor tycker jag det är gulligt. En stund i alla fall, tills det låter som en överinskriven dagisgrupp med kolik. Som hundar som trissar i gång varann. Varenda unge skrek rätt ut och jag lekte faktiskt med tanken att smyga ner sömnpiller i alla vällingflaskor jag kom över. Men när den danska storfamiljen stämde upp i en sång för att möjligen överrösta sina telingar beslöt jag att om jag skulle offra mina piller på någon så var det dem.
En go kommentar var ialla fall barnet som innan säkerhetsgenomgången skulle börja med hög röst frågade om vi var i Thailand nu.

Säkerhetsgenomgången, ja. Vi uppmanades på bruten engelska att nogsamt följa med i filmen som visades. Men inga skärmar fungerade, och ingen av de piffiga spanjorskorna fick för sig att plocka fram livbälten (om de fanns?) och dansa baletten.

Väl i luften kom de ganska snart runt med en drickavagn, alkoholfritt, vi  valde vatten, var sitt glas con gas fick vi.  En timme senare kom maten, och jag bad lite försynt om vi kunde få något att dricka till den. Absolut skulle vi få det. Men fick inte. För väl var det svalt så serverades kaffet. Vi försökte ringa på dem, men tydligen fungerade inte det. Heller.

I samma stund som matvagnen rullats ut släcktes ljuset, och det var ytterst få som hade en manöverpanel som fungerade så de kunde tända. Alltså uteslutet att läsa. Och om det visades några filmer på de ickefungerande skärmarna vet vi inte, för det fanns inget informationspapper i fickan.  

Det enda som hördes var barnens skrik. Öronproppar lindrade bara delvis, och sömnpillan var nog placebo.
Klockan 05 tändes ljuset igen, och jag stoppade en flygvärdinna och bad om vatten, och fick veta att jag fick vänta. De skulle servera nu. Det var frukosten, en förpackning äppeljuice och en dubbelbulle med ost och kalkon. Nada kaffe eller te.

Vid det laget hoppades nog många med mig att bara landningshjulen fungerar så vi kommer ner och ur denna drömlinje efter 11 timmar. Någon förhörde sig lite diskret om det var de som skulle ta hem oss också. Jag tänkte ha ett allvarligt samtal med Norwegian innan dess.

Nog med gnäll.

Bilen vi beställt plockade upp oss och körde oss till hotellet. Vi hade blivit rekommenderade det, och eftersom booking.com hade erbjudande blev det så. Räcker det att jag säger att det är vikt snibbar på toapappret?

Efter lunch nästgårds, en dusch och timme vid poolen tog tiden ut sin rätt och mobilen fick sättas på väckning.

Det finns en gata i Bangkok som allmänt kallas för backpackergatan, Khao San Road, och dit tog vi taxi. Hotellpersonalen ropade in den och kom överens om priset. Nu var det mitt i rusningstrafiken och chauffören stönade högt och tittade på sin klocka. Desstuom ringde vad jag tror var hans fru på hans mobil flera gånger och hade nog maten varm. När vi passerade en station föreslog han att vi skulle gå av där och ta tåget så slapp vi betala mer än 50 baht. Det förstod vi inte utan bad honom köra på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Khao San Road var en upplevelse. Massor av folk, försäljare,  backpackers och tatuerare. Jag gick ganska oantastad genom det hela, medan Mannen blev stoppad av ett tiotal killar med kataloger på Armanikostymer som de i princip skulle sy upp gratis till honom. Vi hamnade till slut på en servering och satt och begapade det hela över en öl. (För varmt för vin). På skoj (OBS!) föreslog jag att vi skulle göra var sin hennatatuering med alla barnens namn för att glädja dem. En man som satt vid bordet intill satte sin öl i halsen. När vi gick sade jag hej då till honom, och Mannen undrade hur jag visste han var svensk. Nåja, så himla rolig är jag inte att folk som inte fattar svenska börjar skratta.

Taxi tillbaka, prutade ner till samma pris, och sedan testade vi nästa restaurang på gatan där hotellet ligger. Och lärde oss att förrätter är lika stora som huvudrätter och det är fånigt att beställa båda. Men himla gott! Och billigt.

Förrätt.