Reseplaner för sextioplussare

Nu börjar det verkligen dra i hop sig. Mannen och jag har båda sagt upp oss från våra tillsvidareanställningar. Mannen tänker arbeta som konsult  och jag planerar att satsa heltid på min konst innan jag börjar tugga på det orange kuvertet.

Punkt ett på vår agenda är en långresa med start i morgon, där jag ska jaga nya motiv med kameran och Mannen ska bära stativet. Hoppas jag i alla fall…

Närmre bestämt ska vi åka Down Under,  efter några dagars mellanlandning i Bangkok ska vi  flyga vidare till Nya Zeeland, kuska runt där i hyrd bil tre veckor innan vi åker vidare till Australien och gör tre veckor där innan vi slutar med en vecka på en sandig strand i Thailand. Så långt är det bestämt, dvs flygresorna och hyrbilen.

Nu har vi uppnått den mogna åldern att många höjer på ögonbrynen när de hör våra planer.

– Jamen, vem åker ni med?
– Ni måste väl väl ha ett program att följa?
– Har ni bokat hotell?

När vi säger att vi åker alldeles själv, bara har bokat flygen och hotell de första nätterna när vi landat på de olika ställena ser många ut att tänka på TV-serien  En idiot på resa. Gånger två alltså. Och det är innan vi vi berättat att vi ska cykla i Bangkok.
Ingen har sagt rent ut att de tycker vi är för gamla, men däremot har några 40-åringar sagt att de önskar de gjort den resan när de var unga, nu är de för gamla. Det är då man bara ler och nickar instämmande.
Vi har pratat om den här turen i många år, och slår till nu, innan vi blir för gamla…

För en vecka sedan var alla bitar på plats. Hundvakten ordnad, husvakterna instruerade, vaccineringar klara. Check!
Jag har lite kontrollbehov, inte alls i klass med en och annan väninnas, men ändå. Jag hade gått genom igenom alla biljetter och bokningar so far. Och upptäckt att vi inte fick ta något bagage mellan Christchurch (NZ) och Sydney. Tur jag upptäckte, bara att boka via nätet. Trodde jag. Gick inte, utan vi får ta det på plats i NZ.
Däremot såg jag att man kunde checka in flighten mellan Bangkok och Auckland på trettondagsafton, så det gjorde jag. Där ingick tydligen inte heller bagage men där kunde jag lägga till det on-line. Och seatningen… första sträckan till Kuala Lumpur satt vi bra på var sin sida mittraden, men den långa delen var vi spridda för vinden, en längst bak vid fönstret och den andra precis mitt i planet. Jag lyckades flytta ihop oss med lite benutrymme på det, och helt plötsligt var inte den flygningen så vansinnigt billig längre.
Men, men allt  var klart.

Så i söndags var yngste sonen med sambo och hund på besök. Hunden är en snart ett år gammal rondellhund av bästa slag, både exteriört och mentalt. Sonen var lite orolig att hunden inte brytt sig ett dugg om vår löptik till jul, utan bara jagat leksaker och velat bli kliad.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Nu var Selma på 17:e löpdagen och vi tyckte faran var över och släppte ut vildarna i trädgården. De galopperade runt huset varv på varv. Sedan såg vi dem inte och sonen gick ut och kollade. Då hängde de. Det som hundar gör efter en fullbordad parning. Sonen var stolt och nöjd att hans hund gillade tikar, vi andra kunde hålla oss för skratt. Googlande gav besked att om hundarna hängt blir över 90% av tikarna dräktiga. Och tiden till valpning stämde ganska exakt med tiden vi ska vara borta.

Nu var det ju i alla fall tur att vi såg vad de höll på med, så vi inte lämnade Selma till hundvakten och talade om att hon brukar bli skendräktig och boa, det är inget att bry sig om. I stället har det blivit två veterinärbesök för att i tidigt skede avbryta dräktigheten.

I torsdagskväll gick jag än en gång genom att allt var klart och kom in på en officiell sida, som talade om att i NZ och Aus är det nödvändigt med internationellt körkort, inte bara önskvärt som vi läst innan. Och våra körkort är bara internationella i EU. Panik. Kollade runt på nätet och såg att Motormännen kunde skriva ut. Deras representant i Skåne fanns i Staffanstorp och Mannen ringde. Jodå, de kunde hon fixa på fredagen men det kostade 300:- extra. I vissa lägen prutar man inte utan säger bara tack, tack. Vi kunde komma när som, hon skulle vara hemma hela dagen. Mannen hittade ett något föryngrat foto i en låda som fick duga. Han tackade nej till mitt erbjudande att rita dit lite rynkor.
Staffanstorp är inte helt nästgårds, men det var bara att köra dit. Inte var tanten hemma. Vid telefonkontakt talade hon om att hon fått ärenden att uträtta, men skulle komma hem om fyra timmar. Även om det kommer en och annan celebritet som Tiffany och Kajan därifrån är inte Staffanstorp högsta vinsten att gå och dra i fyra timmar.
Det blev tillbaks till Malmö och uträtta vad som skulle uträttas där innan vi återvände samtidigt som körkortsutfärdaren sladdade in på sin uppfart. NU var väl ändå allting klart?

Mitt under På spåret i går plingade min mobil till och mot mina principer kollade jag den. Det var Norwegian som meddelade att de ändrat planet till i morgon, från DreamLiner till någon lite mindre Boeinghistoria. Och om vi inte ville åka med den kunde vi få pengarna tillbaka. Kalle Lind fick klara sig utan min soffsupport (och se hur de gick!) för det var tvunget att logga in och kolla flighten. Vi hade bokat och seatat oss samma dag resan släpptes, med extra benutrymme. Så var det inte nu längre. En av oss var seatad mitt i, den andra inte alls. På telefonen, tala om för den rara tösabiten att det inte alls var OK att ordna det vid gaten, för det gick inte on-line, utan hon skulle göra det nu.
Med Mannens extremt långa ben och min klaustrofobi skulle vi ha benutrymme. Punkt. Jodå, efter en halvtimme ringde hon tillbaka och undrade om det var OK att hon satt oss vid nödutgången. Det var det. Hon skickade nya resehandlingar och med ålderns rätt vill vi ha dem utskrivna.

Min skrivare gick hädan för ett tag sedan, men det gick bra att köra in om biblioteket i Vellinge och skriva ut, när vi ändå skulle lämna hunden i Malmö.
Det var bara det att när vi kom till Malmö  ringde Mannens mobil och precis innan hans batteri dog uppfattade han att någon sa att min mobil var upphittad på biblioteket i Vellinge.
Panikavlämning av hunden – tur hon var inskolad och fullt järn tillbaka till Vellinge och hämta mobilen, 2 minuter innan de stängde. Sedan lite lugnare tillbaka till Malmö och lämna igen routern som inte behövs nu med fiber.

Nu är i alla fall väskorna packade, pass, visum och körkort klara och kameror laddade.

Fortsättning följer under resans gång!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s