För första gången på 19,5 år ser jag inte jullovet krympa ihop till den oundvikliga terminsstarten. Jag har avslutat min anställning som tillsvidareanställd lärare. Sagt upp mig. Lämnat skeppet.
Jag halkade in lite på ett bananskal i augusti 1997, för att vikariera ett läsår på vuxenutbildningen i Vellinge, och samtidigt ta en studiepaus i den planerade utbildningen till översättare i engelska. Då jag hade vikarierat en del och även hade läst ett år på pedagogiska i Lund, plus  en del andra ämnen inom humaniora bedömdes jag vara kvalificerad för att undervisa på Särvux och grundläggande vux. Detta var ett år innan Sundsgymnasiet öppnade. Eftersom jag trivdes och tyckte det var så roligt med vuxna elever sökte jag tjänsten när gymnasiet startade, och trodde knappt det var sant när jag fick den!
Sedan lades år till år, jag trivdes som fisken i vattnet och översättarplanerna lades definitivt på hyllan.

Förutom alla trevliga vuxenstuderande fick jag även undervisa gymnasieelever i bl a släktforskning. Så otroligt roligt! Detta var på den tiden innan Skolverket hade satt stopp för lokala kurser och infört meritpoäng, och med en positiv och intresserad skolledning som var lyhörd för elevers och pedagogers önskemål och idéer.
När en elev talade om att en av hennes anmödrar kallades för Skånska Ingrid,  gick resandeforskaren i mig igång på alla cylindrar. Eller när en elev med judiska rötter i Polen lyckades få kontakt med släkten i USA till hans familjs stora lycka. Lite svårare att hantera var att förklara sammanhanget för den elev vars föräldrar visade sig vara halvsyskon. Men eleven var i alla fall helt OK!
Två tjejer återkom även ett andra år, för de ville lära sig mer och komma vidare bakåt i antavlan.  En av dessa tjejer, förresten, var en sen eftermiddag väldigt trött och slängde sig på rygg på bordet och ropade ut hur trött hon var. Sådant kan inte accepteras i en skolsal, så jag slängde mig bredvid och ropade ”Jag med!” Då for hon upp, och väste till mig att ”Monica, för sjutton (omskrivning för H-ordet), res dig upp, tänk om Gert kommer!”
Det gjorde han ju nu inte, men S lade sig aldrig mer på bordet. Och inte jag heller för den delen.

Förutom stopp för lokala kurser och införda meritpoäng på en del kurser kom även kravet på att alla lärare skulle  vara legitimerade. Jag kämpade  emot i det längsta. Men trots att jag hade betyg  i ämnena jag undervisade i, var mina poäng från pedagogiska i Lund  inte värda pappret de var tryckta på enligt De-som-bestämmer. Och validering, som jag gått kurs i, på  Malmö Högskola, för att kunna validera nya svenskars kunskaper finns inte på kartan för lärare.

Det var bara att göra sin tid på MAH, ett år på halvfart för att få sin lärarexamen. En kurs som inte gav något kunskapsmässigt (och där jag inte heller  var äldst), men där jag lärde känna flera  trevliga kurskamrater.
Lärarexamen blev i sin tur sedan granskad av Skolverket och jag blev LEGITIMERAD lärare med rätt att undervisa på såväl gymnasiet, vuxenutbildningen som i grundskolan. För att inte glömma att få delta i oräkneliga timmars kvalitetssäkringar, utvärderingar och kvalitetssäkringar  av utvärderingarna. Eller svärande över strulande datorsystem, skrivare som blinkar rött, förbrukningsmaterial som inte beställts, etc.  Samt att få grotta ner sig i betygsmatriser och annat spännande från högsta ort . Och sedan utvärdera detta. I värsta fall efter att ha suttit i telefonkö en halv dag till Skolverket för att få standardsvaret ”Använd din pedagogiska kompetens så förstår du hur du ska göra” när något var luddigare formulerat än vanligt.
Så… jag valde, innan jag ens hunnit rama in mitt examensbevis och legitimationen, att säga upp mig från Sveriges bästa skola, skolan som är så bra att jag stannade i nästan 20 år.

Än har inte mina kollegor kommit tillbaka till ekorrhjulet, och jag är inte säker på att Verkligheten har landat i mitt medvetande än, att jag inte ska återvända. Jag är tvärsäker på att jag kommer att sakna dem, alla kollegorna som jag diskuterat, gnällt, gråtit, svurit och mest av allt skrattat med genom åren, liksom jag kommer att sakna eleverna.

Det är väl inte så att jag tänker mig en lugn pensionärstillvaro än, utan istället ägna mig  åt att klia den kreativa klådan så mycket jag vill, hinner och har lust till. Förhoppningsvis ger detta en liten inkomst som tillsammans med det skämtsamma bidraget som står i det orange kuvertet kan bidra till försörjningen.

Denna kreativa epok av livet kommer att starta med en längre kick-off, med laddade kameror, skissblock och avdammat tangentbord. Reseblogg börjar om ett par veckor.

God fortsättning på 2017!