Det är advent, och även om snön  gjort en hastig och blöt visit är vädret i Skåne inte är direkt juligt nu.

Någon helg före första advent besökte  Mannen och jag  ett av de där varuhusen på Svågertorp där man lätt kan rusta sig för  julen. Glad som ett barn kom han skuttande med ljusslingor att hänga från flaggstången. Vår lagom höga flaggstång på en lagom liten tomt. Jag sade nej, och klargjorde att om han köpte det fick han ta bussen hem, för det var min bil som rullade den dagen. Suckande lade han tillbaks ljusslingorna och jag trodde saken var ut världen.
Det var den inte. Dagen efter körde han dit själv på väg hem från jobbet och köpte dem. Efter snart 40 års äktenskap borde jag ha räknat ut det, lika väl som han insåg att jag menade allvar med busshotet.

Nu skulle eländet upp också. Tänk ett antal tio meter långa flugtape med hullingar och lampor. Det gick, och vår tomt såg i detta stadie ut som en dålig kopia på infartsrondellen till byn.

Kvällen med snö

Mannen fick blodad tand och fortsatte på sin upplysta bana. Först ett nät med smålampor över en buske.  Sedan den där slingan vi hade runt snickarglädjen i förra huset, nu fastsatt ovanpå planket,  för att matchas (?) med en kall blåaktig spiralslinga på en rotad gran, och tadaa… en batteridriven liten belysning på en minigran i kruka.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. När Mannen dessutom började prata om en blinkande ren var jag tvungen att sätta ner foten. Stampa, typ. Han fick välja mellan mig och renen. OCH… jag skulle klippa av sladden till varenda pinal som lyste i där ute. Han insåg att gränsen var nådd och nöjde sig med det som var.

Gorm kom och blåste vidare, Helga likaså och ljusen var tända i vår lilla värld. Inte ens vädrets makter var på min sida.

Så en natt veckan efter, när jag precis varit uppe på toaletten och kraschlandat tillbaka i sängen blev det totalt mörkt. Inte för att vi har lamporna tända på natten, men inga mörkläggningsgardiner fungerar fullt ut när trädgården är upplyst som en fotbollsplan. Jag tassade upp och tittade ut. Gatlyktan sken och grannarnas industriella allmogeromantik lyste i deras fönster. Men mörkret rådde hos oss. Med tanke på att kyl och frys lagt av förra månaden och en massa mat gått till spillo, och jag inte trodde försäkringsbolaget skulle bli så glada för en repris var det lika bra att väcka Mannen. Han har ju ändå ett laddat förflutet i elbranchen.

Utan elljus finns det plats för mer fantasi….

Det visade sig att det var jordfelsbrytaren som löst ut. Alla säkringar stängdes av för att sedan sättas på en och en. Gissa vad som löst ut?! Jag kände mig nästan religiös. Han finns, Han där uppe!
Två dygn med bara gatlyktans sken och grannarna började hälsa igen, innan husets Martin Timell-wannabe till elektriker slog till.

Nu lyser allt utom den blåaktiga granen igen (man får vara tacksam för det lilla) och jag har återgått till min agnostiska inställning att julen är ett kommersiellt jippo.