Anrikt = slitet?

Förra veckan åkte vi till Budapest tillsammans med ett par goda vänner. Eftersom vi alla är ekonomiskt sinnade hade vi  jagat den billigaste resan dit, och hittat en paketresa. Att flyga billigt innebär i de flesta fall tidigt. Väldigt tidigt.  I vårt fall att vi gick upp halv fyra på morgonen. Det innebar också mellanlandning i Wien, men den gick snabbt och behändigt, bagaget kom med och chauffören från hotellet stod med en skylt och väntade vid utgången i Budapest.
Om den första dagen är alltså inte mycket mer att orda än att vi åt gulasch, och att hotellet, Boutique Zara Hotel, förutom bra service med transfer till och från flygplatsen låg väldigt bra, på en lugn gata intill gågatan i Pest. Sängarna var dessutom lockande sköna.

Vid ankomsten utrustade den vänliga tjejen i receptionen oss med en trave broschyrer om allt man kan göra i Budapest.
Trots att jag varit där två gånger innan – en gång precis när muren fallit och senast för tio år sedan – röstade jag på en tvådagarsbiljett till hoppa-av-och-på-bussar och flodbåtar, så man kunde se allt det det står om i guideboken. Nu är det så att våra goda vänner inte bara är trevliga. De är också enormt vältränade för sin höga ålder.  Springer och cyklar långlopp, åker skidor, just name it. De tyckte så klart att vi kunde gå runt.
Min käre man hade dessutom fått med sig fel piller mot sin diabetes och hade enligt mig två val; uppsök en ungersk läkare och få nya – eller ge fasen i allt socker och rör på köttet för att hålla värdena i schack. Sålunda blev det tre mot en. Vi skulle gå runt.

Statyn längst upp till höger. Dit  upp gick vi.

Statyn längst upp till höger. Dit upp gick vi.

Budapest är, för er som inte varit där, delat i två delar på var sin sida om Donau. Budasidan högt belägen och Pest lågt. Och vi skulle se Buda också. Redan utanför vårt hotell kunde vi se en staty med utsträckta armar på en topp på Budasidan.  Den var vårt första mål. När man väl gett sig in på stigarna och trapporna uppför fanns det liksom inget val. Det var bara att kämpa på. Jag kunde inte ens svära över sällskapets hurtighet för luften räckte inte till.

Utsikten var nästan värd besväret.

Utsikten var nästan värd besväret.

Upp kom vi i alla fall och utsikten var naturligtvis hänförande från Frihetsstatyn där uppe, om än något disig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Allt är inte kyrkor som glimmar. Det kan också vara Café New York.

Väl på höjden förflyttade vi oss, naturligtvis fortfarande till fots, vidare bort till slottshöjden och nästan allt annat i Buda som nämndes i guideboken. Till lunch åt vi – gulasch. När vi via stans äldsta bro, Kedjebron, kom över till Pest igen fortsatte vi med Stefans-basilikan och siktade sedan in oss på vad som benämns världens vackraste café, New York.  Det var överdådigt. Eftermiddagen när vi kom hade vi fikat på Café Gerbeaud, även det pampigt värre, men New York var flera klasser vräkigare. Efter promenaden kändes det helt ok att trycka i sig en av deras jättelika glassarrangemang med vispgrädde på toppen.
Nu trodde vi att vi var nära hotellet, men det var vi inte, utan det tog ytterligare en timme att traska dit. Tack och lov för fotriktiga skor.

Hotellet låg som sagt intill gågatan, Vaci Utca, och dit var precis lagom långt att stappla på kvällen. Inkastarna till de olika turistrestaurangerna slogs om vår uppmärksamhet och vi hamnade på ett ställe med en stor blommig ko utanför och en zigenarorkester där inne. Ja, jag vet att man inte ska säga så nu för tiden, men det är vad man skyltar med där, Zigeuner eller Gipsy. Förrätten blev en – gulaschsoppa och varmrätten en skosula förklädd till schnitzel.

En god vän som nyligen varit i Budapest och har inhemska vänner där hade tipsat om att vi i stället för Gellerbadet skulle gå till Lukasbadet som var mycket fräschare. Åter igen blev jag nerröstad och vi hamnade på det anrika Geller.

Jo, jo. Vi hade bokat och betalt inträde,  jag dessutom en halvtimmes massage, via hotellet och då fått med oss en voucher. Den stegade vi in till kassan med och blev ganska bryskt utvisade igen, till en annan lucka vid ingången. Flickan där, som skulle visa sig vara den vänligaste i huset, tog vår voucher, gick ut och låste sitt lilla bås och gick med oss in till – kassan.
Hon gav oss även var sitt plastarmband med en liten plopp på där det var inlagt hytt och så massage på min. Sedan vinkade hon av oss och pekade in i labyrinterna. Där skulle finnas en informationsdisk med personal som skulle ta hand om oss vidare. Disken fanns. Inte personalen. Vi försökte fråga några åldrade ungerska gäster, men de förstod inte engelska eller tyska, och vi inte rövarspråket. Det dök upp ett annat svenskt par som lyckats komma genom skärselden redan och de visade oss att vi skulle trycka armbandsploppen på en display på väggen och då visades vårt hyttnummer. Det var den lätta biten. Nu skulle vi hitta våra hytter. Dante måste ha haft ett finger med i spelet här med sitt Inferno. Vi visste inte om det var herr- eller damavdelningen vi yrade runt i, om det nu fanns skillnad,  och hade fått fyra spridda nummer. Till slut hittade vi  i alla fall rätt. Hytten var en kvadratmeter stor, med spruckna eller saknade kakelplattor, smutsigt golv, en krok på väggen, smal sittbräda och trasigt hönsgaller över taket. Kändes väl sådär som SPA. Tänkte mer på Quantanamo faktiskt.

Interiörbild från omklädningscell på Gellertbadet

Interiörbild från omklädningscell på Gellertbadet

Nu skulle vi hämta handdukar, trodde vi. De fick man hyra mot en kontant depositionsavgift. Små, tunna och trådslitna. Man kunde även hyra badrockar, men vi hade inte kontanter med oss som räckte till avgiften, och kort tog man inte. Det verkade lite underligt med tanke på hightech-armbanden. Vi fick alltså nöja oss med handdukarna. In till stora poolen. Förste man klättrade i och killen som satt vid poolens kortända blåste frenetiskt i sin visselpipa. Vi  hade inga badmössor, och det måste man ha. Det var alltså att gå ut till handduksdisken igen och köpa fyra badmössor med de sista hopskramlade växelmynten. Eller, badmössor? Det var sådana som brukar finnas på hotell till duschen. Plastpåsar med gummiband i kanten. Klädsamma alltså.

Jag hade fått besked om att jag skulle vara vid disken till massageavdelningen senast 10.45 och att min behandling skulle börja 10.50. Hittade dit och kl 10.43 lämnade jag över lappen till en kvinna där. Hon tittade på den och sade ‘Early. Take seat!‘ och pekade på en bänk vid sidan. Jag gjorde som jag var tillsagd. Fem i elva stoppade jag en annan vitklädd kvinna som marscherade förbi. Hon tittade på min lapp, och teckande att jag skulle med följa henne bort till disken igen. Där tittade en annan kvinna på den och talade om att jag var ‘too late‘.

Nu är jag ju inte alltid mild och följsam, utan kan till och med ta strid med Stalins döttrar. Jag fick fast i den första damen, hon som kommenderat bort mig på bänken och om de förstod engelska eller ej så förstod de att jag var tvärilsk och sade att jag skulle gå till rum 1. Så småningom även var rum 1 låg, en trappa upp. Där hittade jag det långt om länge och knackade på. Ingen öppnade. Det gjorde jag och rummet var tomt och ostädat. Ut till balustraden och hojtade på servicemaffian där nere. De var med all önskvärd tydlighet mer än trötta på mina krav vid det här laget och röt att jag skulle gå till rum 1. Varvid jag röt tillbaks att där var tomt och ostädat. När de översatt detta sig emellan vrålade de i kör, vad jag uppfattade som ett namn, och sade att jag skulle gå till rummet och vänta. Efter ytterligare en stund kommer terapeuten med en kaffekopp i handen. Hon öppnar till behandlingsrummet, smäller kaffekoppen i bänken och undrar hur lång behandling jag skulle ha, samt ber mig lägga mig på britsen. När jag stod kvar fattade hon att jag nog ville att hon skulle byta lakan på den först, och gjorde det.

Hon ska åtminstone ha en eloge för att hon verkade veta vad hon sysslade med eftersom min ömma axel blev klart bättre av ‘massagen’. Hon kopplade polisgrepp på ryggen och tryckte ner axeln i britsen samtidigt som hon tryckte på fästena till alla muskler i överarmen och ryggen på den sidan. Inte riktigt lika smärtsamt som en rotfyllning, men väl effektivt. Efter knappt 20 minuter sänkte hon britsen och sa ‘finish’. Jag påpekade att jag skulle ha en halvtimme, men då visade hon mig lappen 10.50 – 11.20, pekade på klockan, ryckte på axlarna och gick.

På vägen tillbaks till stora poolen fick jag visa vägen för några andra nyanlända vilsekomna turister. Lätt generaliserande upplevde jag det som hela stället bestod av vilsna turister eller ungrare som inte hann ut 1956, utan skolats hårt i kommunismen.
Simmade i alla fall ett varv i poolen och sedan hittade vi in till själva termabaden. Där var det vackert! Fantastisk väggdekor och kakel och svavelrika bad med 36 eller 40-gradigt vatten. Skönt! Däremot var duscharna vi kom till sedan allt annat än fräscha.
Som en extra knorr på svansen kan tilläggas att eftersom vi hyrt handdukarna tillsammans skulle de lämnas in tillsammans, men inte direkt. Först skulle de fyra barska damerna bakom disken gemensamt räkna ihop dagskassan, mynt för mynt, och kön utanför korkade igen. Nu har vi alla fall varit där och ifrågasätter reseguidernas lovsång om stället. Det där med anrikt verkade mest betyda slitet.

Det fick bli en i tröstefika i solen på torget över bron efter det. En dam misshandlade glatt en trumpet och två par tog chansen till en svängom. Vi passade på att gå in i den fantastiska saluhallen strax intill.

Saluhallen

Saluhallen

Spontandans på torget

Spontandans på torget

Till  kvällen ville vi  hitta en restaurang utan plastad bildmeny  och inkastare, och framför allt med annan mat än gulasch,  så jag ringde min svenske väns ungerska väninna och frågade om råd. Hon tipsade direkt om en restaurang, La Pampa och vi blev definitivt inte besvikna. Förätten, Foie Gras Creme Brulee with red onion marmalade, gick rätt in på min all time top ten mat.  Varmrätten var också god, men inte i närheten av gåsleverbrylén.

På lördagen gick vi inte över utan åkte under broarna över Donau.  Inte längre så schönen Blau utan mer brun, men ändå, Budapest är en vacker stad.

För att avsluta matkapitlet tipsade samma kvinna som tidigare om en fiskrestaurang sista kvällen. Det var genuint ungerskt och fisken god. OLYMPUS DIGITAL CAMERALite tråkigt att vi var de enda gästerna i restaurangdelen, men å andra sidan kunde det lilla kapellet ägna sig helt och hållet åt oss… De frågade efter våra favoritlåtar, och så drog violinisten igång och de andra OLYMPUS DIGITAL CAMERAknäppte takten på sina instrument.

I paketresan ingick en sen hemresa och klockan var nästan midnatt i söndags när jag stängde ögonen i min egen säng. Ännu en höstresa att minnas.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Budapest, Diabetes, Flyg, Flygplatser, Höst, Mat, Motion, Musik, Resor, Restauranger, semester, SPA, Språk, Traditioner, Turism, Uncategorized, Ungern och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Anrikt = slitet?

  1. PJ skriver:

    Jag får tacka för en intressant skildring i resandets tecken. Det är just sådan händelser som den på Geller som gör en resa minnesvärd även om det det just då inte kanske kändes helt bekvämt. Men sådana är vi människor, vi minns missöden och problem men en stor del av det som var till belåtenhet och gick på rutin, det glömmer vi. Tja, det skulle då vara gåsleverbrylén som finns kvar i minnet om tio år. Och visst, Budapest lär vara en vacker stad även om jag själv inte besökt den ännu.

    • MacLindhe skriver:

      Jag måste kanske förtydliga att resan som helhet var väldigt positiv, och jag rekommenderar dig ett besök där. Undvik bara Geller-badet och välj t ex Lukasbadet istället. Och gå förbi restauranger med inkastare och plastade menyer med bilder på 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s