För inte så länge sedan, det räknas fortfarande i veckor, kunde jag lägga ytterligare en årsring till samlingen. Denna gång en ring i form av en nolla. Det finns de som tycker det är jobbigt, men som någon klok människa sade; alternativet är värre.

Jag tycker alltså det är helt OK, so far. 

Med stigande ålder sjunker tydligen hormonerna, åtminstone de kvinnliga.  Mitt testosteron verkar inte möta något större motstånd numera. Härom morgonen betedde jag mig nämligen som en hel karl. 
Klädde mig, och efter en blick ut genom  fönstret tog jag på min vita kofta. Lyssna på väderrapporten har jag nästan slutat med. De har ju ändå kört samma helgarderade systemtips  varje dag de senaste veckorna med 15-22 grader, klart väder med risk för moln och eventuellt  någon regn- eller åskskur och måttlig vind, starkare vid kusten.

Det blev alltså kofta på. Men när jag skulle fixa frukosten blev  det rejält varmt, och det blev kofta av och balkongdörr upp. Vet inte vilket hormon jag ska skylla det på, men det är säkert sponsrat av solfjäderstillverkarna.

Äta frukost, bläddra lite i tidningen, dricka te och en blick på klockan. Attans vad det blivit bråttom plötsligt. Tandborstning, läppglans på, kolla dörr- bil – och jobbnycklar. Check!

– Men var var koftan? Den som jag tog av en stund tidigare.
Kollade stolen, sängen, hallen. Ingen kofta. Balkongen? Ingen kofta. Toaletten? Ingen kofta.

Mannen hade kört innan så jag kunde inte skylla på honom, även om det hade varit lite svårt att motivera varför han skulle ha lånat min vita bolerokofta. Men vem vet när garderobsutstigningar kan komma i livet? Garderoben? Just det.  Kunde jag i ett anfall av ordningssinne ha hängt in den igen? Återkommande visningar av lägenhet till salu kan få konstiga effekter. Nix. Inte i garderoben heller. Tvättkorgen då? Nope.

Vid det här laget for jag runt i hela lägenheten som en sann karl och flackade med blicken i stället för att verkligen titta och leta. Alla kvinnor vet vad jag menar. Eller flackade med ena ögat, det andra var allt mer fäst på klockan som grymt flyttade sig framåt. 

Det var för kallt mellan vallningarna att gå utan kofta och något annat matchande (lite östrogen har jag i alla fall kvar) kunde jag inte komma på. Jag skulle alltså precis slita av mig paltorna och ta på något annat när blicken föll på kaffekokaren.
*suck*
Varför hade han (Mannen alltså) slängt handduken där? Hade han inte fattat att det där med hastigt påkomna visningar än? Jag måste hänga upp den.

Det var bara det att det var inte kökshandduken, det var….

Ja, ja, jag vet.  Hann i tid till jobb förresten.