Det blev en resa till för Mannen och mig denna vinter. Det dök upp ett så lockande pris på en veckoresa till det hotell på Gran Canaria där vi varit så många gånger innan, att vi nappade.

Men lugn, jag tänker inte komma med någon långrandig reseskildring med invånarantal och historia, och inte heller grotta ner mig med att beskriva hotellet. Det har jag gjort så många gånger förr, och det var sig i stort sett likt med den fantastiska maten, solen vid poolen och Gonzales vid flygeln i pianobaren på kvällarna. Vi räknade ut att han suttit där sex kvällar i veckan i minst åtta år, spelande i stort sett samma repertoar för uppvisningdansande engelsmän och i bästa fall kasedansande svenskar. 

Så nej, det tänkte jag inte tjata mer om. Däremot om två hissturer. Vi bodde i år på motsvarande fjärde våningen med svenska mått mätt och det kan väl ses som en lagom motion att släpa sig upp för när det mest ansträngande annars är att vända sig i solstolen?

Men, det hände sig att när hissen stod där och gapade att jag slank in.

En av de första kvällarna kom en ung engelsk mamma också in, med ett fullkomligt vrålande barn i tvåårsåldern. Nu var det bara det att klockan var över elva på kvällen, och barnet hade i flera timmars tid släpats runt på dansgolvet i pianobaren av sin mamma, medan pappan, lika dragen han, rusat efter och filmat med mobilen. Pianobaren var annars ett barnfritt område så dags på dygnet, och även det här lilla barnet ville definitivt vara någon annanstans, typ i sin säng. Det märktes tydligt, för var gång hennes morsa fyllde på sitt glas kröp ungen upp i en stol och lade sig, alternativt föll  ihop mitt på golvet.
Nu hade i alla fall gränsen passerats och alla spärrar släppt hos den lilla. När sedan hennes mamma i hissen började skälla och skrika på henne att hon skulle vara tyst släppte även min spärr. Det är inte för inte jag en gång i tiden hade Eva-Marie Köhler som lärare på pedagogiska i Lund, och definitivt fick lära mig att aldrig hålla tyst om ett barn far illa. Och det gjorde jag inte nu heller. Det var väl inte så långt från att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och GB (eller vissa grupper där)  bröts men det var det värt.
Det är inte alltid jag är stolt över konflikter jag gått in i, men denna gång var jag det.

Det andra hissintermezzot är jag däremot inte alls stolt över och det är med viss tvekan jag hänger ut mig själv.
Även detta var sent på kvällen och vi skulle upp till vårt rum, jag med ett stort glas vatten i varje hand (inte till löständerna om någon trodde det). Dagens cava-ranson var nämligen fylld. Där stod hissen med dörren öppen, i och för sig ganska full redan men finns det hjärterum så.. Jag klämde mig in och hälsade glatt på en blandning av engelska, spanska, italienska, tyska och svenska. Kände mig himla internationell faktiskt. Mannen, som tog trapporna,  påstod i stället att jag mest påminde om Chief Inspector Clouseaus lille gule vän när han går till anfall i Rosa Pantern.

In kom jag i fall och hissdörrarna stängdes. Sedan nada. Hissen stod där den stod, rörde sig inte en tum, och dörrarna gick inte att öppna. Vi som stod närmast tryckte på alla knappar, men inget hände. Klart fall av överlastning, och vems fel det var var alldeles solklart enligt en liten italiensk gubbe som stod inklämd längst in.
Hör och häpna; jag låtsades  att jag inte förstod italienska, svarade honom inte ens.  Okej, det fanns en larmknapp också, och engelsmannen närmast mig och jag kom fram till att den skulle användas.
Hissarna där är runda glasburkar som far utanpå väggen, när de väl far alltså, så allas uppmärksamhet vändes mot den tutande hissen. En man från receptionen kom springande, och tryckte på knappen utifrån, men inget hände då heller. Till slut (det tog nog inte mer än tio minuter) bad engelsmannen mig balansera hans öl också medan han spände musklerna och bände upp dörrarna.

Hissar

Jag talade om att han var min hjälte och att jag nog gick upp i alla fall, jag hade ju bara tre trappor. Hörde på vägen ut att italienarna bodde på tionde våningen, plus ett och annat som jag inte ansträngde mig att översätta.

Mannen hade följt det hela från balustraden på vår våning och tyckte det var väldigt underhållande. Nästan i klass med när jag bröt mig in på den stängda restaurangen i Italien för några år sedan. I bland är han väldigt lättroad.

Om någon undrar tog jag trapporna resten av veckan.