Den sista hela dagen i Sydafrika var ett  faktum. Vi skulle åka på en tur ut i vindistriktet, Stellenbosch, och såklart även prova lite lokala sensationer.

Vid frukosten roade jag mig med att försöka bestämma hierarkin mellan de anställda på hotellet.  De lägst stående, de som bara fick duka av och torka av var vitklädda. De som fick visa gäster till borden limefärgade, de som kollade så att borden blev av- och pådukade som de skulle hade kavaj och gul slips, och de riktiga överkokona hade blå skjorta.

Bussen hämtade, i tid, och det är osäkert vem som var mest imponerade, vi att vår buss kom i tid, som faktiskt  gjort på hela resan – till skillnad från allt annat i Sydafrika,  eller vår chaufför och guide av att alla passagerarna stod där redo på utsatt tid.

Vi passerade förbi kåkstäderna, som varje dag fylls på med tusentals människor. Gångbroarna till dessa områden var inkapslade i täta staket. De hade satts upp efter flertalet rån där stenar kastats ner för att stoppa bilar på motorvägen som sedan rånare rusat fram och rånat. Först hade armén börjat patrullera vägen, sedan hade staketen kommit dit.
Regeringen försökte hjälpa befolkningen i skjulen genom att bygga ‘tändstickshus’, men det var 10-12 års väntan att kunna flytta in i ett sådant och under tiden växer befolkningen i slummen snabbare än man kan bygga värdiga bostäder. Ett mission impossible.

Vi passerade även en fotostudio där både Pirates of the Caribean och Mad Max delvis spelats in.

I området Somerset West råder däremot ingen synlig  slum. Det är ett välbärgat område med huvudsakligen vit befolkning.

Den första vingården vi besökte var Morgenster, som förutom goda viner bjöd på olivolja och balsamico, allt enligt recept från Piemonte.  Åtminstone jag uppskattar det italienska köket vart än i världen jag kommer.

Staden Stellenbosch, grundad 1679, fick sitt namn efter grundaren Simon van der Stel och betyder egentligen Stels skog. Ekskog närmre bestämt. Men ekarna här växte för snabbt och virket blev inte tillräckligt tätt för att kunna användas till vinfat.
Mer ‘onödigt’ vetande att glänsa med är att en genealogisk undesökning visat att alla afrikaaner har åtminstone 5% svart eller indiskt blod i sig. Det grundar sig på att man på den tiden det begav sig hade s.k. Fancy Slaves, dvs vita svarta, som status, och att dessa ofta fick barn med sina ägare. När britterna förbjöd slaveriet 1830 flyttade dessa ljushyade slavar till nya trakter och började ett nytt liv som vita.

Vi gick en runda i Stellebosch och betittade en del av det som borde ses, samtidigt som vi spanade vilt efter våra vänner hemifrån som vi trodde bodde där. Det visade sig när vi kom hem  att de bor i Somerset West. Där tittade vi inte ens efter dem.

Dagens andra vinprovning, på Boschendal, innefattade även lunch i skuggan av blommande eukalyptusträd. Så där ljuvligt så man bara kan plocka fram det från minnesbanken resten av den kalla vintern.

Lunch i skuggan

Blommande träd

Mätta och belåtna landade vi i bussen igen. Landade tungt tydligen, för både Mannen och jag vaknade i en tom buss. Alla andra var inne på den tredje vinprovningen. Det var bara att rusa ut, hitta byggnaden och rätt rum och ta igen det vi missat på Warwick Winery. Det som förvånade mig mest var att alla andra hållit sig vakna.

Sista kvällen i Cape Town ville vi äta riktigt goda skaldjur och frågade i receptionen på hotellet. De tipsade och ringde och bokade bord till oss och paret från Sundsvall, och talade, med en granskande blick på oss  om oss att det var en fin restaurang.
Jag undrade om han menade att vi måste klä upp oss, och det var precis det han menade. Funderade på om jag skulle bli stött i kanten, men eftersom samme man gav VG på uppenbarelsen när vi skulle ge oss iväg fick det passera.

På vägen dit passerade vi en shoppinggalleria i Waterfront, och jag saktade ner stegen för att scanna av sortimentet av damkläder. Vips hade försäljerskan fått in mig i provhytten med motivationen att hon kunde få mig att se två storklekar mindre ut.  Fåfängt, jag vet, men någon svaghet får man väl ha. Hon frågade vilken storlek jag brukade ta och kvittrade glatt att då ska du ha 14 här, vilket jag upplevde som lika troligt som att George Clooney skulle komma ut ur provhytten bredvid. Så när storlek 14 passade föll jag till föga och shoppade loss.  Det resulterade i att jag fick lämna kvar både mina gamla gympaskor och några tshirts för att få plats med nyförvärven ( i plural) i STORLEK 14!!!

Restaurangen var verkligen fin, för att inte tala om maten. Det var också det första stället där maten kostade som restaurangmat hemma. Dyrt enligt sydafrikanska mått alltså.

Ett problem var bara att hela stället, nere vid Waterfront, höll på att blåsa bort. Vi fick slussas genom de olika dörrarna ut till den inglasade veranda där vi fått bord. Det kändes alltså bra att hotellet erbjöd shuttlebuss tillbaka så vi slapp kämpa oss fram i motvinden, denna sista kväll i Cape Town innan hemresan.