Denna dag skulle ägnas åt en heldagsutflykt för att se Cape-provinsen utanför själva Cape Town.

Cape-provinsen är en av sex Floral Kingdoms i världen  – jag har förgäves försökt översätta det till svenska utan att det låter som en blomsterpark i Blekinge eller Tummelisas äventyr.
Det innebär i alla fall att området är ett av Unescos världsarv pga. sin otroliga mångfald av arter. På ynka 0,02% av jordens landyta kan man i Cape-provinsen hitta fler arter av växter än i hela Storbritannien eller Nya Zeeland.
En del av förklaringen kan vara att på den tiden innan kontinenterna delade sig, när det bara var Pangea, hängde Sydamerika och Afrika ihop. Titta på en världskarta hur pusslet såg ut!
Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om det flora och fauna här, och den som är intresserad kan gärna läsa mer på South Africas info-sida. 

Vi stoppade först vid Hout Bay, varifrån vi skulle åka ut med en färja till Duiker Island. Ö, och ö, det är väl närmast några klippor, men tätt befolkade av sälar och därför även kallat Sälön.
När reseledaren sade att han stannade och väntade på land borde jag blivit misstänksam, men icke. Väl ombord fattade jag. Det gungade minst lika mycket som på båten till Robben Island, enda skillnaden var att denna båt var mindre – och öppen. Men sälar fick vi se massor av, och ingen kräkte – vad jag märkte i alla fall.

Säl – i mitten.

På kajkanten i Hout Bay fanns en äldre man som hade tämjt en säl och mot en mindre avgift fick man fotografera den. Vi blev varnade för att försöka ta bilder utan att betala, gubben kunde tydligen bli våldsam då. Jag betalade alltså, men när jag ser bilderna vet jag inte om det var en så bra idé… Men vad gör man inte för att roa?!

Fisklossning

En mås och många sälar

Seal Island

Något annat fascinerande i Hout Bay var lossningen av fisk. Man bildade kedja och kastade fisken från båten, via ett antal män in i lastbilen.

Utanför udden möts två hav, Atlanten och Stilla havet. Dessutom möter varmt vatten från ekvatorn det kalla från Sydpolen och strömmarna är starka och det bidrar säkert till vågorna.

Turen gick vidare till Simon’s Town där det finns en stor koloni av sydafrikanska pingviner  (Spheniscus demersus), eller som de också kallas jackass penguins.  Faktiskt en förolämpning mot de här trevliga figurerna.
Det var första gången jag såg pingviner i det fria, och  jag hade lite svårt att slita mig från dem, och kameran fick verkligen visa vad den gick för. Närmre 200 foton bara på pingvinerna!

Pingviner, pingviner, överallt pingviner

Vi skulle vidare, ut på själva udden, den som Bartolumeuz Diaz missade och rundade 1488, och kom till Port Elizabeth istället, nio år innan Vasco da Gama kom förbi på vägen till Indien.
På vägen upp var det babianer som det fanns mest av. Det fanns tätt med varningsskyltar och det behövdes, för aporna kom i stora flockar på vägen, och försökte helt oblygt komma in fordonen som stannade.  När de inte gjorde andra oblyga saker, vill säga.

Varning för babianer!

Lite lagom slött tog vi sedan spårvagnen största delen av vägen upp till fyren på udden. Jag tyckte det räckte att släpa mig uppför trapporna den sista biten, och ja – utsikten var fantastisk.

Godahoppsudden

På vägen tillbaka till Cape Town såg vi en man med gevär och bussen stannande och undrade vad han sköt efter. Babianer, med paintball – allt för att hålla dem från vägen.
Vi hade också tur att få se den rara bonteboksgasellen, något som sades vara väldigt ovanligt! Och för den goda smakens skull får även en struts synas.

Bonteboksgasell

Ville du nåt?

Väl tillbaka på hotellet var ‘hisspojkarna’ ordentligt uppspelta och sprang och kikade runt hörnet på incheckningen och rapporterade till varandra. Anledningen? Tre undersköna flygvärdinnor från  Emirates höll på att checka in och det blev nästan slagsmål om vem som skulle trycka ner hissen till dem.

Vi andra mindre sköna slapp i och för sig också att trycka på hissknappen, men inte knuffades de för att komma först där inte.