Det var faktiskt oförskämt skönt att slippa dela sängen med ett tjog myror, och att dessutom ha internetanslutning och kunna sätta sig vid det bord man valde till frukosten var inte heller fel. Och frukostbuffén… Citymänniskan i mig räckte långfinger åt vildmarkskvinnan och hennes smådjur.
Eftersom ingen av oss varit i Cape Town förr hade vi anmält oss till det mesta i utflyktsväg som Sydafrikaresor ordande, och var väldigt belåtna med att fortfarande få ha Jason som guide.

Denna dag hade vi anmält oss till först en stadsrundtur och sedan ett besök på Robben Island.

Stadsrundturen började i buss, och vi körde förbi eller genom flera olika stadsdelar. Eftersom Table Mountain låg täckt i dimma blev det i stället Signal Hill med vad jag inbillar mig lika imponerande utsikt, om än utan linbana.

Cape Town från Signal Hill

Marknadsfynd?

Nere i stan igen lämnade vi bussen och gick runt och tittade på statyer, monument,  kyrkor, marknad och parker. Lite kul var att vi i parken, förutom att jag fick till ett riktigt bra foto på duvorna när jag skulle testa olika slutartider på kameran, såg den vita albinoekorren som tydligen är världsberömd i hela Cape-provinsen.

Duvor i parken

Vit ekorre

Rundturen slutade  i Waterfront, det trendiga området med butiker och restauranger nere vid vattnet.

Gatumusik i Waterfront

Vi satte oss på en restaurang för att äta lunch, och det var fler som hade samma tanke. Vid bordet bredvid oss satte sig två män sisådär i 45-årsåldern, och den svarta servitrisen sken upp och rusade fram och kramade om den ene medan hon utbrast

– Baby-Toby, I will take care of you!

Toby blev klart generad och muttrade till sin vän vid bordet

– I can’t believe she still calls me that! 

Min tolkning var att det var hans gamla nanny.

Det fanns tid att strosa runt lite grann innan det blev tid att gå ombord på båten ut till Robben Island. Innan vi kunde göra det fick vi passera en säkerhetskontroll värdig vilken flygplats som helst. Trodde de att vi skulle kapa båten eller?
Vi hade konstaterat att det börjat blåsa ganska rejält.  I en av engelskböckerna jag använt i undervisningen genom åren har jag lärt mig att det gungar minst i mitten av ett flygplan och tänkte att det måste vara applicerbart på en båt också, och drog med mig Mannen till mittsektionen där ner.
Och nog gungade det alltid. Ett antal medpassagerare blev sjösjuka och besättningen sprang fram och tillbaka med nya kräkpåsar och papper att torka med, alltmedan de sjösjuka hjälptes ut på däck. Jag fäste blicken på  en punkt i fören, och viftade dessutom desperat med solfjädern – inte bara för vallningarna utan även för lukten. En besättningsman kom fram och undrade hur jag mådde, färdig att släpa ut mig på däck, men såg mest road ut när jag berättade att jag inte mådde illa, utan att det hade med åldern att göra.  

Robben Island

Robben Island, ön där Mandela satt fängslad i 20 år, var innan dess bl a en spetälskekoloni och militäranläggning och är numera museum och upptaget på UNESCOS  världsarvslista. Vi skjutsades först runt i buss och fick utpekat olika byggnader, sedan fick vi en annan guide och fick gå runt i fängelset för politiska fångar till fots. Alla guiderna hade tydligen suttit fängslade där innan och vår hade krasst talat passerat sin peak här i livet.  Han var väldigt svår att förstå, möjligen beroende på någon skada och även påverkat av att tanden i munnen var väldigt ensam. Själva visningen ledde tankarna till tyska koncentrationsläger, skrämmande och deprimerande, och det som imponerade och förvånade var att såväl guiderna som Mandela inte blivit bittra och knäckta av så många år där, med en filt att sova på på betonggolvet.

Vi var i alla fall lyckliga att få åka därifrån och gick ner till båten igen.  Det var relativt fullt på kajplatsen och alla tittade lite oroligt på skorven som låg där. Inte var det väl den…? Det där med filt på betonggolvet kändes plötsligt som ett alternativ.

Tack och lov kom en annan båt ingungande till kaj. Då hade det uppstått ett visst tumult för att ett sällskap hade tydligen missat den föregående båten som de skulle åkt med, och ville nu följa med denna. Det var bara det att platserna på den var uträknade för den tur vi var med och inte fler. Det gällde alltså att komma ombord bland de första, och de gjorde vi. Vi kommer att bli strålande pensionärer vad det lider. Båten fylldes med avgick inte. Folksamlingen på kajen växte med museets personal och rösterna blev allt högre. Alla ville med, för det var tydligen kvällens sista båt, och skepparen ville inte ta överlast. Vi var väl lagom roade och hoppades att det fanns livvästar till alla, vilket jag sade till Jason bredvid.

– Life jackets? svarade han, och jag pekade på skåpen med bilder av livvästar på.
– Do you really think there are life jackets inside them? sade han.

Betonggolvet kändes lockande igen.

Långt om länge kom vi iväg, utan någon stående på kajen, däremot lite varstans på båten, var det fanns en vägg att stötta sig på. Nu gungade det nämligen rejält. De hade satt på TV:n med en turistfilm och jag har aldrig tittat så uppmärksamt på något TV-program sedan Per Oskarsson klädde av sig. Att fixera horisonten gick inte, för den var inte på samma ställe två sekunder. På raden bredvid oss fanns två otroligt söta thailändska tvillingsystrar i sexårsåldern. Till att börja med jublade de för varenda våg och tyckte väl det var som en berg-och-dal-bana. Jojo. I fem minuter,sedan började de kräka med tio sekunders mellanrum, först den ena, sedan den andra. Deras mamma var inte till mycket hjälp eftersom hon kräktes lika mycket, och det gjorde väl hälften av passagerna.  Det luktade inte smultron och jag fick upp solfjädern och vips var samme besättningsman igen där med en påse i ena handen och en rulle toapapper i andra. Men det fanns andra som behövde hans assistans bättre och jag klarade mig hela vägen.

Cityline

På väg tillbaks till hotellet tornade molnen upp sig och vi bestämde oss för att äta middag där. De lovade att de hade bra lamb curry – och det hade de också!