Till Cape Town

Så var det dags att bryta upp från Saint Lucia, och först åka med bussen till Durban.  Vi passerade ‘skogar’ av vad som såg ut som tandpetare med blast högst upp, och fick till åtminstone min förvåning veta att det var eukalyptusträd. De planterades och växte mycket tätt, och var därför i princip färdiga telestolpar som stora.

Vi fick också höra om  boerkriget.
Holländska bosättare, boer, kände sig hotade av alla uitlanders som kom till Transvaal på 1880-talet när man funnit guld där och nekade dem sociala rättigheter (känns bekant på något sätt). Många av ‘utlänningarna’ var britter och de i sin tur såg boerna som ett hinder i sin kolonisering av Sydafrika.
Efter strandade förhandlingar var  kriget ett faktum. Britterna fick förstärkningar hemifrån och kunde erövra städerna Bloemfontein, Johannesburg och Pretoria, och boerna fortsatte i stället med ett gerillakrig.
År 1900 brände britterna alla egendomar som tillhörde boer och satte deras kvinnor och barn i historiens första koncentrationsläger.  Man beräknar att 16000 barn och 4000 kvinnor dog där. När boerna såg hur deras familjer plågades gav de upp, in the bitter end.

1902 slöts fred, boer-republikerna upphörde att vara självständiga stater och britterna fick herraväldet i hela Sydafrika och 1910 bildades den Sydafrikanska unionen, med demokratiska rättigheter för alla – vita.
Det bildades två fraktioner bland boerna, den ene där bitterheten fanns  kvar, the Bitter Enders som  levde efter the Lager Mentality, dvs vi mot resten av världen och the Enlightend Ones som ville se framåt.
Hur mycket av detta som finns kvar i dag vet jag faktiskt inte.

Under båda världskrigen stödde Sydafrika Storbritannien och de allierade.

På 1980-talet väcktes en medvetenhet om apartheid bland främst de unga i Sydafrika, och man uppmärksammade proteströrelserna  och konserterna runt om i världen. Vår  guide Jason berättade mycket personligt om dels hur han blev bemött som sydafrikan när han kom till Europa. Ungdomar från alla andra länder välkomnades, medan han fick stå till svars för sitt lands apartheidpolitik och fängslande av Nelson Mandela, och om de konflikter han hade med sina föräldrar när han kom hem och ifrågasatte. Jag fick en – om än – svag aning om hur det kändes när jag tänker på hur det har varit att komma på konferenser i Sverige och säga att man kom från Vellinge…

Durban var hemma för vår fantastiske busschaufför Mosa som kört oss så tryggt hela vägen hittills, och där stannade han när vi gick in på flygplatsen.

Mannen hade köpt en flaska vatten som han hällde i sig det snabbaste han kunde innan säkerhetskontrollen. Jag satte i stället min flaska med kranvatten på disken innan själva kontrollen och blev skarpt tillsagd att ta den med mig istället. Vem skulle ta undan den efter mig hade jag tänkt? Va?  Så det gick bra att ta med en 33:a vatten in.

Det var ett propellerplan som tog oss ner till Cape Town, men inget hopp-och-skutt, utan en behaglig tur.

En ny buss med chaufför väntade på oss där och körde oss in till stan, förbi de beryktade kåkstäderna, informellt kallade Squatter camps, formellt Informal Settlements,  Det är inte bara sydafrikaner från landsbygden som kommer dit i hopp om en bättre framtid, utan också folk från hela den afrikanska kontinenten, där många länder är mycket fattigare än Sydafrika, landar där. I snitt tar det tolv år för att ‘komma från’ skjulen till ett bättre boende, men eftersom det kommer dit fler människor än som kommer därifrån är det ett växande problem.

Vi skulle bo i ungefär motsatsen till skjul, i ett fyrstjärnigt hotell med utsikt över Water Front, Southern Sun Waterfront.  Glänsande marmor och mässing och folk som tryckte på hissknappen till en och bilden är väl klar. Jag hade blivit mycket förvånad om jag mött en myra eller kackerlacka på rummet här. Eller kanske inte, de kunde ju komma från våra resväskor.

Efter en dusch skulle vi i alla fall ut och titta på stan. Vi hade fått besked på att allt i princip utgick från tredje tvärgatan från hotellet, Long Street, och tillsammans med nyfunna vännerna från Sundsvall gav vi oss dit. Vi hamnade mitt i  Kaapse Klopse, en karneval med traditioner från mitten av 1800-talet, där färgade firar, om än lite försenat (African Time??) det nya året.  Trummor, musik, dans och massor av utklädda människor. Också vi mitt i alltihop!
Vi lyckades iallafall klämma oss fram till en ölservering på en balkong vi spanat in och fick dela bord med ett gäng killar i 30-årsåldern. De hade en lite lustig accent på sin engelska. Ganska lättplacerad faktiskt. Mälardalen.
Då var det svårare att placera den italienska familjen som liksom vi missat att boka bord på en restaurang och så snällt fick sitta och vänta över en timme. Fick faktiskt fråga och de var från Milano och jag fick chansen att prata italienska också en stund.

Lite blandade karnevalsbilder. Musiken och trummorna får ni tänka er.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Till Cape Town

  1. PJN skriver:

    Var det en ren tillfällighet att ni hamnade mitt i karnevalen eller visste ni om den på förhand?
    Alltid kul när man kan göra bruk av sin språkkunskaper, oberoende om de de stora eller små. Oftast är också glädjen dubbelriktad.

    • MacLindhe skriver:

      Vi hörde om den i bussen när vi kom till Cape Town, innan dess var åtminstone jag helt ovetande.
      Visst är språk är kul, man behöver inte alltid ha så stora kunskaper, bara viljan att kommunicera !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s