Innan vi somnade flyttade vi ut sängarna från väggen och skakade bort alla myror vi såg från lakanen. Det fanns som sagt ingen bemanning på hotellet efter klockan 17,00 så det var bara att anfalla själv.
På morgonen talade vi om för värdinnan att vi inte ville dela rum med några som helst småkryp och att vi gärna bytte rum. Det gick inte, för det fanns inga lediga och de kunde ju inte röka rummet när vi bodde där, men hon lovade att spruta under dagen.

Saint Lucia är egentligen tätorten i iSimangaliso Wetland Park, som hette fram till 2007 hette the Greater Saint Lucia  Wetland Park. Man bytte namn på nationalparken för att slippa förväxlas med namnen i Västindien.
1999 togs platsen upp på Unescos världsarvslista för sin unika natur med våtmarker, grässlätter, skogar, sanddyner, strand och korallrev och tillhörande djurliv. Bland annat finns Sydafrikas största population av flodhästar och krokodiler där.

Lokal varningsskylt.

Flodhästarna är definitivt inget man ska leka med.   Varje år dödas ett antal människor av dem , oftast genom att delas på mitten. De går upp i samhället på natten och uppskattar inte om någon kommer i deras väg när de är på väg tillbaks till vattnet.  Förra omgången jag var där låg det på morgonen en jättehög med flodhästbajs utanför det hotell vi bodde på då. Så det är ingen skröna…

Frukosten skulle serveras klockan sju och personalen kom klockan halv åtta. Det kändes ganska lugnt nu, jag börjar bli van vid African Time.

Vi hämtades i alla fall upp i jeepar  och kördes ut i naturreservatet. Jag hade hoppats på att vi skulle få samma fantastiska guide som jag hade där i våras, men han körde med ett annat sällskap. Den guide vi hade var lite mer oerfaren, körde inte off road och visade mest på de numera välkända zebrorna och bufflarna. Men jag fick nya fina zebrabilder till mina tavlor!
I utflykten ingick en timme sol och bad på den paradisiska stranden – med solskyddsfaktor 30 – ändå blev resultatet ganska rött.

Imponerande var att byn var i det närmsta städad och ren igen efter nattens firande.

Det finns sådana stränder på riktigt!

På kvällen var det ännu ett bekant ställe som besöktes – Ocean Basket. Denna kedja har seafood-restauranger över hela Sydafrika, med mycket tilltalande priser och dessutom gott!
En i våra ögon lite udda detalj är att man kan köpa med sitt eget vin och be dem servera det på restaurangen och betala en mindre avgift för det. Vi gjorde det inte, för bra vin på lokal där kostar nästan mindre än halvtaskiga viner på Systembolaget här hemma.

När vi i samlad trupp återvänt till hotellet, spanande efter hipposar, och vi kom in på vårt rum luktade det verkligen att det hade sprutats. Det var bara det att de sprutade myrorna låg kvar i sängen på lit de parade, hela gänget, och sängarna stod åter intill väggen. Men man vänjer sig. Lakanen skakades av och de gånger jag vaknade på natten av det kröp på mig bara suckade jag och sopade bort krypen och vände mig och somnade om.

Tror att jag har utvecklat en afrikansk toleransnivå både avseende tid och fauna.