På årets första dag gjorde vi något vi inte gjort innan på resan – vi sov över en safaritur. Helknäppt, men vi kom i säng i tältet vid tvåtiden på natten efter den otroliga festen, och morgonsafarin startade tre timmar senare, klockan fem. Det finns gränser… Men hade jag vetat att de skulle se leoparden smita över vägen hade jag nog släpat mig upp i alla fall.

Klockan nio var vi packade och på väg från Thanda mot Saint Lucia. Eftersom vi på vägen skulle besöka en Star for Life-skola, om än stängd för jullov, fick jag ta över mikrofonen i bussen och berätta om vad Star for Life går ut på. Det   kräver inte så mycket förberedelser längre, det sitter där ganska bra numera.

Det var den första skolan i projektet vi besökte, Siphosabadletse High School, där vi fick en engagerad föreläsning följd av en promenad i byn och besök i ett privat hem. Även om jag både besökt skolan och gjort promenaden flera gånger förr berör det fortfarande. 

Efter det föreslog jag att bussen skulle stanna till vid Zamimpilo Market, som drivs av ett kvinnokollektiv. Det är där jag köper årets förbrukning av färsk chili. Ett nät för 10 rand räcker ungefär ett år och chilin har lika mycket styrka torkad.

När vi kom fram till Saint Lucia skulle vi först äta lunch och bord var bokade på en restaurang. Nu är det bara så att nyårsdagen firas rejält av den inhemska befolkningen. Det var massor med folk överallt, och fast vi var förbokade hann inte restaurangen med. Det tog över en timme innan vi fick in de sunkigaste fish ‘n chips jag smakat.

Vårt hotell, Amazulu Lodge låg i andra ändan av samhället som till stor del är uppbyggt runt huvudgatan. Vi fick ett stort hörnrum med två extrasängar, högt till halmtaket och en liten uteplats mot den kringbyggda trädgården. Värdinnan, Robin, lämnade bygget klockan fem, sedan fanns ingen personal där.

Samma kväll hade vi bokat in oss på en sköldpaddstur, dvs. vi skulle åka ner till Indiska Oceanen och förhoppningsvis få se när jättesköldpaddorna kom upp och lade sina ägg.  I turen ingick en picnic, och det tyckte vi var tur, för alla restauranger hade stängt, förmodligen i ren självbevarelsedrift, eftersom det verkade som varenda ungdom inom flera mils omkrets samlats för gemensamt festande i byn. Vi var ganska belåtna med att ha prickat in den här kvällen för utflykten, inklusive mat, för våra reskamrater visste inte riktigt hur de skulle överleva…

Strax före utsatt dit körde en jeep upp utanför hotellet och vi hoppade in. Chauffören/guiden talade om att han skulle hämta upp ett sällskap på sju personer på ett annat hotell först, innan vi körde ner till stranden.
Han körde ett kvarter upp i byn och ut kom en holländsk familj bestående av mamma, pappa, tre barn samt mormor och morfar.  De hoppade in och satte sig, pappan där framme bredvid guiden. Två meter, sedan blev det stopp. En av döttrarna hade glömt något och rusade in igen. Vi log artigt medan vi väntade. Ytterligare fem meter, sedan var det krig mellan syskonen längst bak och vi fick stanna igen och mormor och lillpojken i tioårsåldern fick byta plats. Han hamnade bakom mig.
Efter var mening guiden sagt skrek sonen på sin pappa och undrade vad han sagt. Det var bara pappan som förstod engelska och översatte följaktligen allt till holländska. Lite störande, men bara hälften så störande som den där jävla pipleksaken som ungen satt  och klämde oupphörligt på. En decimeter bakom mig.  Jag vände mig först om och bad honom, så vänligt jag kunde, att sluta. Han fattade inte engelska och hans morsa och morfar kunde inte heller räkna ut vad jag ville. Svårt…

Tredje gången röt jag ut det så att även pappan uppfattade det och bad telingen lägga ner oljudet. Nu var det bara deras röster som överröstade det mesta.
Guiden svettades. För att hjälpa honom lite frågade jag om sköldpaddorna var känsliga för ljud, och han gav mig en tacksam blick och sade att de var mycket känsliga så vi måste vara tysta. Tack. Gud finns, tänkte jag, när tystnaden lade sig över bilen. En microkort sekund ungefär. Sedan ställde sig pappan upp och pekade och skrek att det stod en bil långt ute till höger och att folk vinkade där. Vår guide kände sig tvingad att stanna och vi kunde alla konstatera att det stod en man och vevade med armarna bredvid sin bil där ute.

Nu förvandlades holländaren till vad han uppenbarligen själv trodde var Bruce Willis och skulle rädda världen.

– They niid our help! Wiii most drive to dem! Hurry! Hurry!

Vår guiden sade att det skulle ta närmre en halvtimme att köra runt där och då skulle vi missa sköldpaddorna.

–People in danger! People in danger! We must save them!! Children, we must save those poor peole in danger!

Guiden såg förtvivlad ut tills någon (ingen holländare) kom på att han kunde ringa ‘stationen’ och be dem skicka ut en annan bil. Sagt och gjort. En bil skulle gå ut och vara där om tjugo minuter. Det var bara det att då började gubben i fältet blinka med en ficklampa och päronet till farsa i vår bil kom i fullständig extas.

– They are sending SOS! SAVE THEM! SAVE THEM!

Vid det här laget hade ungen börjat supportyla med sin pappa, och tuta i luren samtidigt. Guiden frågade oss hur vi ville göra och vi sade att eftersom hjälp var på väg ändå ville vi se sköldpaddorna.  Det hade ungefär samma effekt på ressällskapet som att tycka det var lika gott åt Anne Frank.  Jag blev definitivt klassad som en reinkarnation av någon känslokall bödel. Uppriktigt sagt hade jag gärna kastat både far och son till rovdjuren just då.
Men, vår guide kunde inte stå emot, utan talade om att han riskerade sitt jobb genom att köra över fältet, vilket han gjorde, medan vår holländske hjälte hängde ut och vrålade att

–Help is on the way! We are coming! till den väntande bilen på fältet.

När vi kom fram visade det sig att det var en liten privatbil (de får köra ut i reservatet) som lämnat vägen (vilket de definitivt inte får) för att gena över ett fält och kört fast i sanden. Riktigt förbenat korkat, särskilt med ett barn med i bilen. Holländaren slängde sig av med vattenflaskan

– I bring you water! We save you!

Gubben i privatbilen fräste att de mådde bra, och undrade varför vi inte kört direkt ut och hämtat dem. Bödeln i mig tyckte vi kunde ta med barnet tillbaka och lämna resten till flodhästarna. Så blev det inte, utan vår guide kopplade fast en rem i privatbilen och drog upp dem på vägen, allt medan holländaren, påhejad och påtutad av sin son, skrek att de skulle ha ‘courage, soon you are save!’

Den räddade familjen sade inte ens tack, men väl uppe på vägen mötte vi den bil som ringts ut för assistans, och föraren av den var lite tuffare än vår och talade om för privatbilisten att han borde betala för att ha blivit uppdragen. Då närmast kastade han en 50 Randsedel (drygt 30 SEK) till vår guide och skulle köra. Jag frågade guiden om jag fick tala om vad jag tyckte, och guiden sade att det fick jag gärna göra. Men då stoppade Mannen mig, han vet när jag ‘passerat gränsen’ för vad FN tillåter i våldsväg, och vi körde ner till havet.

Några sköldpaddor såg vi inte. Vi körde 25 km åt ena hållet på stranden och tillbaka. På tillbakavägen stannade vi och guiden dukade upp vår picnicmiddag. För att inga sköldpaddor skulle komma på idén att komma i närheten sprang dårpappan runt i en cirkel, tutade med sonens leksak och lyste med en ficklampa. Jag är tämligen övertygad om att han var mörkrädd. Och helt övertygad om att cannabis ger hjärnskador.

Picnic vid havet

Bortsett från det var det väldigt stämningsfullt att stå vid oceanens strand en stjärnklar kväll.

På vägen hem somnade lillgrabben i alla fall, och missade det mest spännande; när vi stannade intill tre dreglande hyenor.

Hyenor

Uppe i byn var det full hallaballo och såg ut som ett slagfält. Men alla verkade vara glada och vänligt sinnade och vi smög in i vårt rum strax efter ett på natten. Bara för att upptäcka att sängarna var fulla av myror.
Det var väl därför vi fått ett fyrbäddsrum, för att vi var så många att dela på det.