Juldag på afrikanska

När juldagsmorgonen glimmade, eller vad den nu gjorde i den lilla kolorten Witbank satte vi oss åter i bussen och körde österut.

Det var ungefär nu som jag förstod vilken fantastisk reseledare och guide vi hade i Jason. Han höll en strålande föreläsning i bussen om Afrikas historia kontra den amerikanska, bl a om kolonisationen av de båda kontinenterna och guldrusherna, på 1850-talet i Amerika och 1870-talet i Sydafrika. 

Landskapet var mer eller mindre obebyggt, förutom kolkraftverken som dök upp lite då och då. Det berodde på en av apartheidens två pelare; att svarta inte fick äga jord. Den andra pelaren förbjöd socialisering mellan raserna. Den svarta befolkningen hade under närmre ett sekel tvångsförflyttats till särskilda områden, s.k. Homelands. När apartheidlagarna äntligen försvann på riktigt i samband med att Nelson Mandela valdes till president 1994 hade de svarta inte längre någon kunskap om hur de skulle bruka jorden utan flyttade hellre in till städerna och dess townships i hopp om att kunna skapa sig en framtid där.
Fortfarande i dag, nästan 20 år efter att apartheid försvann, är det de vita som huvudsakligen styr ekonomin, även om det finns en del svarta, Black Diamonds, som är mycket förmögna.

Juldagslunchen intogs på Royal Hotel i Pilgrim’s Rest, en riktig liten guldgrävarstad med många gamla hus kvar från när det begav sig. På den högt belägna kyrkogården (insåg att min kondition är obefintlig och måste åtgärdas) fanns gravar efter dem som sökt lyckan där, bl a en svensk, John Hammarberg. Som gammal släktforskare undrar jag om någon sökt efter honom…

John Hammarberg, född i Sverige, död i Pilgrim's Rest 14 augusti 1892.

John Hammarberg, född i Sverige, död i Pilgrim’s Rest 14 augusti 1892.

En sydafrikansk jullunch är annorlunda än en svensk. På varje plats låg t ex – inte bara här, utan överallt vi kom – en Christmas Cracker, genomgående med ordspråk av Mark Twain. Istället för att starta med sill blev det lite plockemat och själva buffén innehöll många färgglada grönsaker.  ‘Risgrynsgröten’ var olika smaskiga kakor, och julsångerna… haha! Ut ur köket kom hela personalen sjungande, bl a på Schoscholoza. Jag är definitivt beredd på att adoptera de afrikanska jultraditionerna.

Menyn

Menyn

Förrätt

Förrätt

Varmrätt

Varmrätt

I stället för gröten

I stället för gröten

Julsånger...

Julsånger…

..av hela personalen.

..av hela personalen.

Nu är det ju inte så att alla sydafrikaner firar juldagen på Royal hotel. Väldigt många firade den i stället med en familjeutflykt vid Blyde River Canyon, enligt uppgift den tredje största i världen efter Grand Canyon och Fish Canyon. Blyde, som uttalas Blejde, betyder lycklig, för dit återvände några saknade män, fädrar och söner  1864. Glädjen fanns kvar där och det  grillades meterlånga korvar, spelades musik och promenerades på broarna över ravinen.

Picnic i gräset

Picnic i gräset

Grillning och fotboll

Grillning och fotboll

Blyde River Canyon

Blyde River Canyon

Vi skulle vidare på Panorama Route, över Drakensbergen till Mpumalanga, närmre bestämt till Moholoholo. Den största delen av sällskapet skulle bo i den nyare lodgen, medan vi och ett annat par skulle inkvarteras i den äldre lodgen, Forrest Camp, cirka 20 minuters biltur därifrån. Vi hade tur! Vår lodge var en vildmarkslodge, med ‘hus’ av bambupinnar och halmtak. Väggarna runt badrummet var dock murade, och sängen var rejäl.

Vår lokale guide Stephan som körde oss fram o tillbaka till huvudlodgen kunde väl närmast beskrivas som en naturmupp. Vi fick t ex stå och vänta 10 minuter för att ett gäng termiter gick över vägen…  Nyckelstenar i den ekologiska kedjan, jovisst. Han upplyste oss också om att vi måste låsa dörren om oss alltid för att annars kunde babianerna komma in. De hade tydligen knyckt den föregående kvinnliga gästens trosor. Eftersom förbrukningen av underkläder var noga uträknad låste vi. Tur var väl det, för på natten var aporna och ryckte i dörren, innan de hoppade upp på taket så att halmstråna regnade över oss.
Stephan berättade på morgonen att det fanns färska leopardspår utanför, så det var kanske därför babianerna var lite upprörda. Vi fick alltså inte lämna vårt lilla hus när det var mörkt. Ingen risk, faktiskt!

Jag frågade vad vi skulle göra om det fanns skorpioner, ormar eller andra sällskapsdjur där inne, och då fick vi veta att då måste vi hämta honom. Någon visselpipa eller klocka fanns inte, utan vi skulle gå de där 50 metrarna bort till hans hus. Med en leopard i närheten?! Jag hade tofflan beredd till smådjuren, men säg det inte!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i bush-babies, Djur, familjefest, Mat, Nationalpark, Natur, Personligt, Resor, Släktforskning, Sydafrika, Traditioner, Uncategorized, utflykter, Vilda djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Juldag på afrikanska

  1. Liselotte skriver:

    Ha ha ha jag kan se dig med beredd med tofflan – eller träskon för våra vänner som inte bor i Skåne 😉 Det största äventyret hos oss första kvällen, bestod av att Jason inte hittade de 50 meterna från restaurangen till vårt hus 😉

  2. MacLindhe skriver:

    Jag var ganska glad att jag inte såg några mindre djur innanför väggarna till vår lilla boning! Hade inte kunnat se Stephan i ögonen om jag plattat till något levande… 🙂

  3. PJN skriver:

    Man vet inte om han Stephan hade räkning på dem, smådjuren? Tänk om han saknade något följande morgon och inte släppte ut er ur lodgen innan saken var uppklarad.

    Julbordet var det inget fel på och och att sova i bushen var säkert en upplevelse. Tur att ni kunde stänga dörren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s