I somras blev Mannen 60 och till sommaren är det min tur är att fylla 28+(32). Vi är båda väldigt glada för att resa, så det stod ganska snart klart att vi skulle fira och uppvakta varandra med en resa.

Jag har varit i Sydafrika flera gånger innan tillsammans med elever och hälsat på vår partnerskola, och då bara i området runt Hluhluwe i Kwazulu Natal. Mannen har aldrig varit där, bra hört mitt tjatande om hur underbart där är, och eftersom jag aldrig varit i området runt Kapstaden slog vi till. En rejäl rundresa skulle det bli.

Vi reste hemifrån lillejul, vilket var lite trist för att ett av de vuxna barnen hade räknat med vår närvaro (av de andra två barnen är ett i Indien o den andra skulle fira med sina svärföräldrar). Lite flexibilitet pudrades över almanackan och familjejulen firades den 21 i stället. Tomten tyckte det var OK, han var ändå överbokad den 24.

Vi hade bokat en gruppresa med Sydafrikaresor, och var väl lite oroliga för det där med gruppresa. Förra gången vi var med på en sådan var till Azorerna för cirka 15 år sedan, och då lovade vi dyrt och heligt att aldrig utsätta oss för det igen. Men vi är inte sämre än vi kan ändra oss.

Flygresan ner var fruktansvärd. Arrangören hade meddelat att man inte kunde boka exitplatser på planet förrän incheckningen öppnade, och samma sekund var jag på nätet. Alla platser med extra benutrymmen var såklart bokade redan innan. Och de där två platserna hon lovat oss som ‘nödlösning’ på var sin sida om gången fanns inte. I stället satt vi  i mittgruppen på planet. Det innebar att Mannen fick ha sina ben ut i gången och jag, med all min klaustrofobi satt inklämd mellan honom och en annan person, med sätet framför mig fällt till mitt bröst. Hade typ hellre cyklat ner genom Afrika.

Men, men, vi överlevde och landade i Johannesburg där vår guide på resan, Jason, mötte upp tillsammans med Mosa, vår busschaufför, och även två svenskar bosatta i Cape Town som skulle kunna rycka in om det blev språkförbistringar eftersom man från början hade lovat en svensk reseledare.

Första stoppet var i Soweto, South Western Township, en förstad till Johannesburg, där vi åt lunch på ett hostel.

Julaftonslunch i Soweto

Soweto är väl mest känt för att Nelson Mandela bott där och demonstrationerna som så våldsamt slogs ner där av regimen 1976.  I Soweto, med över en miljon invånare,  finns  idag  tre olika graderingar; den fattigaste delen där folk bor i skjul, delar på en bajamaja, tömmer soporna på en öppen tipp, och saknar i princip allt, en mer medelklassig del samt en del som gav ett välmående intryck.

Inne i kåkstaden

Man har byggt några längor nya radhus intill kåkstaden, med avsikt att de fattigaste skulle kunna lämna skjulen och flytta in där, men de har inte råd. De som har lite mer pengar ville gärna flytta in, men hindras av de fattigaste och husen står tomma.

Det var julafton när vi gick runt i kåkstaden, och många av oss hade med små presenter som delades ut till barnen som följde efter oss. Trots fattigdomen var det glada barn.

En man kom fram och frågade mig vad jag tänkte göra med fotona jag tog där och jag svarade att jag inte riktigt visste. (Tilläggas ska att jag inte fotograferade några människor utan deras tillstånd.) Han frågade om jag inte hade möjlighet att organisera någon form av hjälp för att förbättra deras levnadsvillkor.

Ständigt närvarande, Nelson Mandela

I den mer välmående delen av Soweto finns Vilakazi Street, den enda gatan där det bott två Nobelfredsprisvinnare, Mandela o Tutu.

Efter Soweto gick resan vidare till Witbank där vi bodde första natten. Witbank gjorde inget större intryck, en gruvort med ett stort shoppingcenter.

Men vi konstaterade glatt att såväl gruppen som reseledare verkade väldigt trevliga!