Genom mitt arbete på skolan är jag engagerad i Star for Life, en godkänd välgörenhetsorganisation, startad av Dan Olofsson 2005, som arbetar för att stoppa spridningen av HIV/Aids i bl a Sydafrika, och ge ungdomarna där nere ett hopp om framtiden och så de vågar satsa på sina drömmar.

Det är ett projekt jag tror på och som också ger bevisat resultat, både genom de akademiska resultaten, att tonårsgraviditeterna minskat radikalt och att HIV-kurvan planat ut.

Mitt engagemang innebär att att jag då och då står på loppisar och andra marknader tillsammans med vår superduktiga elevgrupp som aldrig tvekar att ställa upp. Även om det tar av den knappa fritiden tycker jag det är roligt. Tror det är någon nedärvd gen från min farmor som var torggumma på Stortorget i Malmö när förra seklet var ungt.  För det mesta innebär ju uppdraget att man får tillfälle att prata med en massa trevliga människor, och prata… jo, det gör jag gärna.

I söndags var det dags igen, nu stod vi på Toppengallerian i Höllviken och sålde allehanda ting, allt från ljus, salamikorvar och blommor till Star for Lifes egna saker.

En kvinna, i något äldre ålder än min ringa, stannade till och tittade på bilderna från vänskolan i Sydafrika som vi prytt bordssidan med. Jag gick fram och började prata med henne. Hon undrade var vår vänskola låg, och jag svarade i Kwazulu Natal. Hon såg undrande ut och jag frågade hur mycket hon kände till Sydafrika. Såg faktiskt min chans att få prata riktigt mycket! Men damen talade om att hon kände väl till landet. Där fanns fantastiskt fina golfbanor. Vilka låg i KZN?

Inga såvitt jag kände till. I och för sig har jag inte tittat efter dem, mitt uppdrag när jag haft förmånen att besöka landet där har varit av en annan karaktär, och så gick jag igång och började berätta om arbetet på skolorna och de stora klasserna. Damen avbröt mig snabbt.

– De ynglar väl av sig och har en 18-20 ungar var?
– Ehh… nej, det är ungefär som här. Många har bara ett eller två barn, en del har fler, precis som här. Det är skolklasserna som är så stora.
– Är det verkligen lönt att hålla på med det här?
– Absolut!

Nu trodde jag att jag skulle kunna berätta om de goda resultaten, men hon fortsatte

– Hur jobbar ni där då? Vad gör ni? Kastrerar dem, eller?

Jag trodde först jag hört fel, men icke. Hon upprepade det, och något chockad började jag berätta om  coachingen, att hjälpa ungdomarna att våga satsa på sina drömmar genom utbildning och att avstå från oskyddad sex.  Jag skulle precis börja prata om musiken som verktyg, om all glädjen och värmen trots materiell fattigdom, när hon avbröt mig igen.

– Jaja, jag anser det är bortkastad tid. Jag vet hur jag tycker man ska lösa det. Cut the d*ck of them bara så de  inte håller de  på och sprider skiten längre.

Det är inte ofta jag blir mållös. Nu blev jag.  Detta uttalande, uppenbarligen på fullt allvar av en välklädd kvinna i 60-plusårsåldern som tydligen kände väl till golfbanorna i Sydafrika, fick mig att bara stamma fram att jag hoppades att hon skämtade och räcka över ett informationsblad med rådet att hon skulle läsa det.
Alternativet hade varit att klämma till henne med en insamlingsbössa eller en salamikorv, men det kunde ha gett fel intryck. Och trots att kärringen hade hår på huvudet hade hon kanske ett järnrör i handväskan att slå tillbaks med.

Rasismens skalle finns även i en välfriserad variant.