Denna scen utspelade sig för inte så länge sedan i ett  mig närstående hem. Mycket närstående faktiskt.

Kvinnan i fråga hade lite bättre tid på sig denna morgon och ägnade sig åt att restaurera sin uppenbarelse efter en natts relativ tung sömn. Det innebar att hon försökte massera bort avtrycken från kudden med alla antirynk-oljor och krämer hon hittade i badrumsskåpet. Normalt använder hon bara två.

Hennes man rumsterade om. Först i köket, sedan passerade han badrummet på väg in i sovrummet. Och tillbaka. Hans från början ganska tystlåtna muttrande blev allt högre och kvinnan uppfattade att han letade efter sin bilnyckel. Hon sade ingenting. Ville liksom inte riskera äktenskapet för en bilnyckels skull. Fjärde gången han marscherade förbi, nu högljutt svärande över var hans bilnyckel fanns, visste hon vad som skulle komma. Det behövde hon inte vara ett orakel för.
Och det kom.

– Vet du var min bilnyckel är?
– Nej.
– Jag lägger den alltid här.
– Uppenbarligen inte. Då hade den legat där.

Hon kunde inte låta bli.  Mannens svar var givet.

– Har du lagt den någon annanstans?
– Varför skulle jag flytta den?
– Hur i helvete vet jag varför du  flyttar saker? Den är i alla fall borta.
– Du hade den i går kväll när du var nere och flyttade bilen.
– Ja, och då lade jag den här.
– När du kom upp hade du fått ett nytt mail från Gena, och blev minst sagt irriterad.

Gena var, för de som inte minns det, krokodilkompis till Drutten. En krokodil har som bekant en överdimensionerat stor käft och inga öron.  Nutidens Gena skickar ofta och gärna upprepade mail eller ringer och undrar varför saker han befallde skulle göras GENAst för fem minuter sedan inte är utförda. Han har liksom missat att han inte har befälet över omvärlden.  Denna tvåbenta reptil hade alltså skickat gårdagens typ fyrtiotredje mail när Mannen kom upp efter att ha flyttat bilen, och det kunde ha haft en viss inverkan på rutinerna.

Fyra nya marscherande turer fram och tillbaka mellan kök och sovrum. Ett levande exempel på vilken igenkänningshumor Solsidan bjöd på härom veckan när Anna sade till sin man att han inte letade, bara flackade med blicken.

– Var har du din?
– Min bilnyckel?! Glöm det. 
– Jag menar reservnyckeln till min bil. Var har du den?
– Inte en aning. Jag har den i alla fall inte. Hänger den inte i nyckelskåpet?

Det gjorde den inte. Kvinnan insåg att hon snarare skulle bli rynkigare av att stå passiv kvar och beskåda flackandet och bestämde sig för att göra en insats. En strukturerad sådan.

– Vad hade du på dig igår?
– Den här kavajen och byxorna.
– Har du kollat där?
–  Så klart jag har.

Hon suckade, stretchade ut ansiktsmusklerna och började systematiskt leta sig från sovrummet och ut mot lägenhetens kärna, köket.  Lyfte på väskor, vände och skakade på reklambladen som trots lappen med ‘Ingen reklam, tack!’ på brevlådan kom i drivor.  Mannen, som hela tiden varit iklädd sina ytterkläder, hade nu blivit varm av allt letande och slängde av sig jackan.

Hans mobil ringde och han började gräva i kavajfickan. Med mobilen upp ur fickans djup kom bilnyckeln. Med den försvann Mannen till dagens värv.
Kvinnan funderade ett kort ögonblick på att leta efter reservnyckeln, åtminstone till sin egen bil.