I min presentation står att jag ska försöka låta bli att gnälla, och någon anonym person kommenterade för länge sedan att jag inte lyckades särskilt bra med det. Alltså gnäller jag inte nu. Jag är förbaskad!

Från början; vid luciatid i fjol, alltså för cirka sju månader sedan upptäckte jag en konstig svullnad på mitt ben, under knäet. En mjuk bulle, som en halv fralla ungefär som vissa dagar var mer svullen än andra. Den gjorde inte ont, däremot fick jag ungefär samtidigt domningar i samma ben. Skumt och en månad senare, i mitten av januari, när dessutom lederna börjat spöka på olika ställen sökte jag läkare för besvären.

Jag är listad på Påfåglarnas vård och hälsa, som inte drivs av Region Skåne, men väl arbetar på uppdrag åt dem. Min ‘egen’ läkare där har jag förtroende för, men henne är det svårt att få tid hos. Mycket svårt. Alltså kom jag till samma tomte jag mötte när jag ätit halvfärdig kyckling och själv konstaterat campylobacter förra året. Han som står på smittsäkert avstånd i motsatt ringhörna och tycker man ska avvakta. Den gången lyckades jag skrämma honom (med att hota med att spärra utgången och inte hinna på toaletten) till att skriva ut antibiotika så att kycklingsnabbantningen stannade av.

Denna gång, i januari, tyckte han från ringside att det inte var någon blodpropp. Tack, det hade jag med konstaterat, och hade jag misstänkt det hade jag inte väntat en månad med att söka läkare. Han talade om för mig att man inte gick vidare med så diffusa besvär förrän efter en månad. Det visste jag också, och hade därför väntat en månad med att söka läkare. Han ryckte på axlarna och uppmanade mig att vänta en månad till.

Under den månaden fick jag göra en ny, akut, men mycket trevlig bekantskap med en kiropraktiker, som justerade mig så jag kunde röra mig synbart snabbare än mina avlidna anfädrar. Dessutom, som den anglofil han är, lärde han mig några udda brittiska uttryck jag kan plocka fram och glänsa med på engelskkonferenserna.

I slutet av februari kom jag åter igen till Påfåglarnas Vård och Hälsa. Naturligtvis inte till min riktiga doktor, utan till… jag ni kan gissa vem. Denna gång hade han däremot en ung kvinnlig läkarkandidat med sig, och förmodligen för att visa henne vilken utmärkt medicinman han var, närmade han sig mig med ett måttband och mätte mina vader. Han råkade t o m nudda vid mig! Måttbandet bekräftade med många cm vad jag redan sagt, och vad varje person med ledsyn borde kunna bekräfta – det vänstra benet var svullet. Läkarkanditskan undrade hur han skulle gå vidare med detta, och med ett charmerande (tänk Stora Stygga Vargen) smil talade han om att han skulle skicka remiss på magnetröntgen.

Ytterligare en månad senare, fortfarande utan att fått någon kallelse till röntgen, lyckades jag få tid hos min riktiga doktor som tog en massa blodprover och kollade i anteckningarna att röntgenremiss skulle ha skickats den 1 mars. Alla som känner mig vet vilken tålmodig människa jag är, så jag nöjde mig med det. Blodproverna var hyfsat bra för någon i min ringa ålder, men någon kallelse till röntgen kom inte och svullnaden satt som en halv grapefrukt på benet. I slutet av maj ringde jag själv upp röntgen och fick höra att det inte kommit någon remiss. Satans jävlars mög. På telefonen till Påfågelsvården – igen, och de skulle skicka en ny. Nu kom en kallelse inom en vecka och mitt ben magnetröntgades den 18 juni. Svar skulle jag få av min läkare.

Eftersom jag inte hört något  än, två och en halv vecka senare, ringde jag ner till Påfågelsvården idag. Sköterskan jag fick på tråden talade om att jag fått brev med resultatet. Och jag svarade att det har jag inte. Jodå, det skickades från dem förra tisdagen, men med B-post så det kommer nog idag.
– Hallå, det är elva dagar, inte ens B-post tar den tiden. Då måste brevet kommit bort på vägen.
– Ja, jag kan i alla fall inte tala om resultatet för dig, det måste doktorn göra. Då får jag lägga en lapp att hon ringer, men jag tror inte hon hinner idag.

Så här sitter jag och tittar på mitt bulliga, ibland domnade ben och funderar på om jag ska oroa mig eller inte. Men är däremot ganska övertygad om att jag ska lista om mig. Frågan är bara var. Tar djursjukhuset emot tvåbeningar från Påfågelsfarmen?