Sedan en tid tillbaks var det bestämt att vi som goda farföräldrar skulle åka tillsammans med äldste sonen och hans familj till det nyöppnade akvariet Blue Planet i Köpenhamn.

I går var det dags. Vi sammanstrålade alla på Hyllie och tog tåget över bron, till Kastrups flygplats, för att därifrån ta Metron ett stopp till Kastrups by och sedan följa skyltarna och gå en liten bit ut till akvariet.

Det har ju stått mycket om köerna för att komma in där, och jag hade hört om några stackare som väntat tre timmar på att få köpa biljett. Det är vi sådana tillfällen som familjens planerare och logistiker träder fram. Ett: Köp biljett i förväg på nätet. Två: var där när de öppnar klockan tio.
När vi kom fram – som ett av alla sällskap med barnvagnar – möttes vi av en låååång kö.
–Ha, ha, tänkte vi självbelåtet, sicka tomtar, jaja, så går det när man inte planerar, där kan de stå och köa!

Och så började vi segla förbi, med barnbarnet segervisst vinkande till alla vi passerade. Så liten hon är inser hon när hon ska vara stolt över sina anfädrar och mödrar. En väldigt kort stund i alla fall, sedan stoppades vi av en ordningsman från den Blå Planeten som undrade om vi hade köpt biljetter i förväg.
–Jajamensan! Här är de! Vift, vift!
– Ja, men så är det den kön ni ska stå i, sade hon och pekade längst bak på kön som vi svassat förbi, och som redan fyllts på ytterligare lite där bak.
–?? Undskyld, men vi har köpt biljetter!
– Ja, och då ska ni stå i den där kön. 
Vi såg då skylten ‘Fast Lane‘ och att det faktiskt var där man skulle köa. Med sina förköpta biljetter.  Omkörningsfilen vi kört i var för dem som inte hade några biljetter….

En ringa tröst var vi inte de enda som tyckte det var lite märkligt, men ordningsvakten sade att det var bara när de öppnade som förköpskön var så lång, sedan blev det tvärtom. (Tilläggas kan att när vi gick därifrån några timmar senare var det inte kö till någon av luckorna).

Det var alltså bara att rätta in sig i ledet. Solen sken, vattnet glittrade och kön rörde sig så sakteliga, och vi kunde lite skadeglatt flina åt nyanlända besökare med biljett som även de blev tillbakamotade av personalen.

Själva akvariet var verkligen som att gå under ytan på vår planet. Från golv till tak, ibland även över och under oss simmade fiskar. Stora, små, vackra, fula, farliga och ofarliga. Att se en stingrocka majestätiskt segla förbi på mindre än en meters avstånd, eller ett gäng hammarhajar, eller färgglada fiskar bland korallreven är imponerande. Undrade man något fanns det dessutom gott om personal som gärna berättade allt de visste, och lite till. Barnbarnet, 21 månader, verkade även hon ha behållning av det hela, eftersom hon kunde gå runt och på riktigt nära håll kolla de stora fiskarna.    I avdelningen för Amazonas flög dessutom fåglarna fritt.

Ska man säga något kritiskt om det hela så var det att det var väl mycket folk, och alltså ganska trångt för att komma fram och se, om man inte är en tvärhand hög och kan slinka mellan benen på folk alltså!

Vi bestämde oss för att äta lunch där också, och hittade ett bord för fem.  I princip all mat på menyn kom från havet. Eller…. härodlat?  Två av oss ställde sig i kön för att beställa. Och där stod vi, lika länge som för att komma in på bygget, innan vi kom fram och kunde säga vad vi ville ha, betala och få drickan, plus en sådan där elektronisk manick som piper när  maten är klar.

Jag passade på att uppsöka bekvämligheterna och hamnade i ännu en lika lång kö. Fyra damtoaletter är alldeles för lite! Bredvid fanns en handikapptoalett som användes även den av de som stod närmast när den öppnades. Jag räknade ut att jag borde kunna slinka in där, och just då kom naturligtvis en rullstolsburen behövande kvinna som rullar fram och tar i det låsta handtaget, och jag insåg att det var bara att vänta på min tur till de andra båsen. Kvinnan bakom mig, utan något synligt handikapp, tyckte däremot något helt annat och fräste till damen i rullstol att det faktiskt var kö till toaletterna, så varsågod och ställ dig sist. Hon blev nerröstad av andra köande som tyckte att rullstolar faktiskt hade förtur till handikapptoan.
För min del var det lugnt,  jag hann både göra vad jag skulle, hinna till bordet och läsa en roman innan vår mat var klar. Det var gott, lite och vackert upplagt. Den största portionen var barnportionen lasagne, som inte var så vacker på sin kantlösa platta sedan barnet gjort sitt med den. Det var inte kringvarande bord och stolar heller, för den delen.

Men, förutom allt köande var vi väldigt nöjda med besöket, och kan mer än väl göra om det, kanske vid en tidpunkt när där inte är så mycket folk, och med egen matsäck att äta där ute på slänten framför sjölejonen. Även en önskeplats för plane-spotters eftersom planen på inflygning till Kastrup gled förbi i en strid ström.

I stället för att ta metron tillbaks promenerade vi genom lummiga villakvarter bort till flygplatsen och tog tåget ett stopp till Hyllie, vinkade av barn och barnbarn, och efter en snabb vända på Emporia gick vi sedan hem därifrån.

Nu var det bara så, att en timme senare, utslagna i solstolarna där hemma började vi fundera på middagsmat, och kom på att ingen hade kontrollerat eller klippt i våra tågbiljetter, vare sig tur eller retur, och att de gällde ett dygn.
Åka tillbaks och äta i Köpenhamn? Jepp! Sagt och gjort.
Snabb uppfräschning, lika snabb koll på busstabellen (bussen härifrån går på helgerna mer sällan än tåget till Danmark) och i väg. Vi hade tur och gick rakt ner för trappan från busshållplatsen på Hyllie, rätt på tåget, och steg av på Huvudbangården i Köpenhamn drygt en halvtimme efter att vi gått på bussen här hemma.

Det obligatoriska titta-på-folklivet-glaset på Bryggeriet utanför Tivoli, sedan traskade vi ner till  Straedet, parallellgatan till Ströget, med många trevliga restauranger.  Vi hade i förväg pratat om RizRaz, ett prisvärt ställe med en fantastisk vegetarisk buffé (79 DDK på dagen, 99 på kvällen) , där man även kan beställa till sådant som inte växer på träd och buskar, och där hamnade vi, på deras innergård. Buffén var lika bra som senast, och vi beställde till calamaries, rullade i sesamfrö istället för panerade innan friteringen, och det var himmelskt gott! Husets vita, en chilensk Sauvignon Blanc,  gjorde däremot inget större intryck.

Färden gick vidare till ner till Nyhavn. Vi passerade Victors, ett inneställe som vi letade länge och väl efter 1986, och som fortfarande verkade välbesökt, även om många av besökarna såg ut att ha haft sina glansdagar 1986, de också.
På Nyhavn hamnade vi på en uteservering, bredvid ett par, där jag först var osäker på om de var åldersdifferentierade käraste eftersom de höll varandras händer i bland. Men det visade sig vara mor och son, han i 50-årsåldern. Han hade tagit med mamma ut som en försenad morsdagspresent, och gjort byn med henne. Mellan glasen introducerade han henne också i Facebooks värld och visade hur många av deras gemensamma vänner världen runt, inte minst från Österbotten där hon var född, som gillade bilden på morsan med en stor öl! Jag misstänker att hon snart har ett eget facebook-konto.
När vi skulle dra oss mot tåget frågade sonen om  hans mamma ville ha en öl till, men det orkade hon inte. Sonen gick på toaletten, servitrisen kom, och modern beställde in två gin tonic. Det orkade hon!

Och vi hade tur igen, tog metron från Kongens Nytorv till Kastrup, tåget till Hyllie och hann med en minuts marginal på sista bussen hem. Allt på morgonens biljetter!