I går kväll, lagom till att jag skulle plocka ut fiskbiten ur ugnen, tog jag fram en flaska vitt vin ur kylen, korkade upp och hällde upp ett glas. Som f.d. munskänk kan jag inte låta bli att först kolla färgen (ljusgult – helt rätt!) och sticka näsan i glaset och lukta. Det luktade inte obehagligt, tvärtom, men knappast den fruktigt tropiska arom som jag hade förväntat mig av en Sauvignon Blanc. En klunk vispade runt i munnen och jag konstaterade att det inte  var Sauvignon Blanc i glaset. Fram med flaskan igen, och det var inte SB på etiketten heller, utan Loxton, Systembolagets i mitt tycke bästa alkoholfria vita vin. Jag hade tagit fel flaska, och korkade den igen, innan jag öppnade den rätta, en Sauvignon  Blanc från  Languedoc-Roussillon. Mmm, den luktade mer som jag förväntade mig, om än inte lika kraftigt som de SB från Nya Zeeland som tillhör favoriterna, men denna var ju också fransk.

Det värsta (?) var att jag faktiskt tyckte det alkoholfria smakade bättre. I och för sig kan det ha att göra med att jag som förrätt tryckt i mig några hekto söt lakritskonfekt. Det är sådana friheter jag tar mig som gräsänka, särskilt som jag inte ens ville tänka på vad Mannen fått sig serverat i Italien.

Jaja, det landade på Twitter och Facebook att jag tyckte det alkoholfria var godare, och som ett brev på Posten (eller spam i mailboxen) ramlade kommentarer in från vänner som undrade om jag börjat tackla av och vad ett alkoholfritt vin gjorde i mitt skåp.  Att jag är svag för goda viner är ingen hemlighet, tydligen.

En nitton år ung, vanligtvis mycket klok, kvinna klargjorde dessutom att hon inte begrep hur man kan slösa pengar på alkoholfritt vin om man inte är gravid.  Och, lugn, det är jag inte,  har liksom passerat den del av livet när det var möjligt.

Att en nittonåring tycker det är idioti att betala nästan 50 kronor för en flaska vin som man inte ens blir berusad av är inte så konstigt. Det ger massor av vuxen- för att inte säga medelålderspoäng att tycka att det är OK.

Jag tror det har lite att göra med att kraven på att vara en ‘god värdinna’ ökar med åldern, och nu har jag uppnått det stadiet.  De som minns när jag släppte alla värdinneplikter och sjungande damp mer i knäet på närmsta karl efter förrätten på min 40-årsdag, minns fel!  Så skulle jag aldrig (peppar, peppar) göra nu! Som den goda värdinna jag utvecklats till med åren finns det nu så gott som alltid alkoholfria alternativ att servera. Öl, cider, vitt vin och druvjuice (har inte hittat något bra alkoholfritt rödvin) förutom vatten med och utan bubbel, och  ibland även någon amerikansk läskeblask.
Det har hänt att jag på  större kalas  hänvisats kökskranen som alternativ till de starkare dryckerna när jag varit körandes och det är inte roligt. Det är här den goda värden/värdinnan gör entré med goda alkoholfria drycker! Minikrav är vattnet i en karaff med lite is och skivad frukt.

Det finns så många  anledningar till  att människor inte vill ha alkohol. De kan ha fyllt sin kvot av drickande i livet, ha medicinska eller religiösa skäl, eller helt enkelt valt att inte dricka.
Vi har alla mött dem, och om någon tackar nej till ölen eller vinet är det inte OK att säga att ‘Jamen ett glas kan du väl ta?’ underförstått  ‘Din otacksamme torrbolle‘ eller än värre fråga ut personen om varför hen(!)  inte vill ha.
Där gillar jag faktiskt den amerikanska stilen att om någon tackar nej till en drink erbjuds ingen ny utan att personen själv frågar efter det.

Det händer även att det åker med en flaska alkoholfritt vin när det är tillställningar där man ska ta med sig egen dricka och jag är körandes.
Sedan vet jag inte om det är en merit att  ordningsamma personer vid två av dessa tillfällen tagit ifrån mig bilnycklarna och försökt hindra mig från att köra hem ända tills jag plockat upp tomflaskan och visat att det var procentfritt.

Tydligen ska man inte kan vara så fånig som jag utan att dricka…