I veckan var det dags för den årliga särvuxkonferensen för Skåne, och i år skulle vi träffas i Hässleholm. Illasinnade personer kallar  ibland Göingebygden för Banjoland, och antyder att en stor del av befolkningen där spelar banjo . Det upptäckte jag aldrig, men dagen innan jag åkte hörde jag en i intervju hur Sveriges representant till ESC, Robin Stjernberg, bördig just från Hässleholm, joddlade. Något han lärt sig av sin farmor. Och med tanke på Kikki Danielsson från Osby som också joddlar till det lite ibland är det kanske närmre att kalla trakten för Joddel-land. Det visade sig också ha en del fog när jag frågade de lokala värdarna.

Nåväl, jag hade pluggat in kartan och vägbeskrivningen för att vara min egen GPS-tant och det fungerade alldeles utmärkt, även tidsmässigt fram till avfarten till Tormestorp ungefär, för där var 23:an avstängd och efter en lång väntan kom en väglots och tog täten för bilkön.
När jag kom in i själva Hässleholm blev jag lite osäker eftersom det stod ‘U-sväng’ på min beskrivning och körde in på en mack, naturligtvis utan betjäning, och frågade en tankande man.

– Hotell Göinghof? E de ett hotell?
– Jo.
– Ska hon bo där?

Det är inte utan jag blev lite orolig. Vad var det för ställe jag bokat?

– Jo, de blir ena inte lätt de, att komma dit.
– ?
– De e liksom på andra sidan järnvägen så hon får köra runt. Men sen e de andra gatan där.

Med denna ypperliga hjälp hittade jag dit och fick den sista parkeringsplatsen på gården. Jag talade om att rummet skulle faktureras till Vellinge Kommun, och då blev hotellvärdinnan riktigt uppspelt. Hennes dotter jobbade ju på banken i Vellinge, henne måste jag känna.
– Ja, jo, inte till namnet, men jag känner säkert igen henne.

Det var bra nog och jag erbjöds genast en kopp kaffe. Hade jag kört så långt så… Till kaffet fick jag frågan om var i Vellinge jag jobbar och eftersom det är Sundsgymnasiet  borde jag så klart även känna barnbarnet hennes, som gått där. Samma svar från mig igen, och då var det på nippen jag inte fick behålla kaffet.

Upp med väskan på rummet, som var ett riktigt charmigt litet 50-talsrum. Orange väggar och teakfärgade möbler. En kobratelefon i fönstret och med gammeldags reglar till garderoben. Riktigt speciellt var det lilla skåpet på toaletten, ett sådant där skåp som brukar finnas på läkarmottagningar med en lucka åt andra hållet också och med plastmuggar och tuschpenna i. Nu fanns det ingen annan lucka än den jag kunde öppna, men associationerna  var så starka att jag inte använde dricksglaset där stod. 

Vi skulle träffas i Särvux lokaler och det såg inte så långt ut på kartan, utan jag tog vad jag behövde ha med mig och började gå. Det var konstigt nog bra mycket längre i verkligheten,  men  fram kom jag  i alla fall.

Första programpunkten efter det vanliga återseendeminglet var en kvinnlig naturdoktor vid namn Ann Jönsson, i folkmun även kallad Göingehäxan. Själv använder hon hellre beteckningen Snapphonor om de ‘kloka kvinnor’ som bor och bebott snapphanebygden. Hennes fördrag handlade om tankens kraft, hur man i mångt kan vinna mycket genom att tänka positivt.  Hon var dessutom en både duktig och underhållande föreläsare så det var definitivt väl spenderad tid.
Att vi efter föredraget serverades en fantastisk viltbuffé i skolans lokaler gjorde inte saken sämre. Vildsvin, hjort och älg som alla trampat runt i de göingska skogarna  nersköljda  med druvor som växt på de italienska sluttningarna blev en otroligt bra kombination sådär en måndagkväll.

En vänlig själ som avstått från druvsaften körde in oss till centrum i sin stora bil, och eftersom vi bodde fördelade på tre olika hotell avslutade vi den gemensamma kvällen på Bishop’s Arms. En iakttagelse där var att den där tuppakammen till lugg som Robin i schlagerjippot stoltserar med inte var helt ovanlig där. Om det är någon hässleholmsk frisörs specialare eller om grabbarna i baren där försökte efterlikna traktens för närvarande största kändis vet jag inte.

Tisdag morgon skulle vi samlas ute på regementsområdet för konferensens huvudnummer – Skolverket. De skulle presentera de föreslagna nya kursplanerna för gymnasiala särvux. De som ska börja gälla den 1 juli. I år. Framförhållning? Nja…

Dessutom presenterades de av en ny stjärna på myndighetens molniga himmel. Hon gick ut ganska starkt och inövat, men försvann in i skyarna när en del väldigt relevanta frågor ställdes. Det kan inte vara lätt att stå och försvara att man karbonkopierat det normalstörda gymnasiets stolligheter till gymnasiesärskolan och sedan vidare till särvux. Särskilt om  man knappt känner till verksamheten och möts av 70 luttrade personer, där de flesta jobbat massor av år i branschen och ifrågasätter nya adminstrativa uppgifter som betygssättning och att räkna ut verksamhetspoäng  till en elevgrupp som inte har nytta av vare sig det ena eller det andra utan istället behöver få hjälp att utveckla verktyg för att underlätta sitt dagliga liv och arbete. 

Jag kunde inte låta bli att fundera på vad denna skolverkets tjänstekvinna gjort för ont för att ha fått denna uppgift.

Nåja, både hon och vi överlevde och dagen avslutades ute på Hovdala slott, först med en lunchbuffé som tyvärr tog slut innan många av oss hunnit ta, men enligt uppgift var det gott och sedan en guidad tur med mycket historia. Kanske lite som plåster på såren för att maten tagit slut fick vi i stället en bit Hovdalatårta till kaffet. Det hade egentligen inte behövts för omgivningen var så sagolikt vacker att det räckte som tilltugg till kaffet.

Glömde jag berätta att vi, utanför programmet – diskuterade  dieter, mest den nya 5-2 metoden? Det gjorde vi. Börjar den i morgon…