En större del av min arbetstid undervisar jag på SärVux, eller Särskild Undervisning för Vuxna som det egentligen heter. Denna undervisning vänder sig till vuxna som har en utvecklingsstörning eller en bestående förvärvad hjärnskada. Kärnämnena är de samma som i den vanliga vuxenutbildningen, dvs. svenska, matte och engelska, och dessutom finns samhällsorienterande ämnen, naturämnen, datorkunskap, estetisk verksamhet och begreppsträning och verklighetsuppfattning. Grupperna är mindre och undervisningen naturligtvis i än större grad anpassad till de olika elevernas förutsättningar. Även om Skolverket envisas med att särvuxundervisningen i princip ska vara en karbonkopia på annan skolundervisning handlar det till stor del om att ge deltagarna verktyg för en självständigare och mer lätthanterlig vardag.

En av mina elever är en 26-årig kille som verkligen har det där lilla extra, nämligen en kromosom mer än de flesta andra. Han har Downs Syndrom. Killen, vi kan kalla honom C, har en stor idol här i livet; Zlatan.
C är en mycket sportig kille som både tränar och lirar fotboll flera dagar i veckan. Man måste hålla sig i form, för det gör ju Zlatan.
När C började hos mig för cirka ett år ville han inte läsa något, utan talade om att det kunde han inte. I höstas skulle vår lilla läsgrupp läsa Zlatan-boken ( i lättläst version) och när C hörde talas om detta frågade han om han inte kunde få sitta med och lyssna. Självklart fick han det.
Efter några veckor undrade han om inte han också kunde få läsa lite högt, och jovisst… Första veckan blev det några rader, och sedan blev det för varje vecka allt mer som C läste högt, och allt bättre. Han köpte även den ‘riktiga’ boken och läste själv hemma på kvällarna, samma kapitel som vi läst tillsammans i skolan.
När Zlatan-boken var utläst var C självklar i läsgruppen och läser nu utan några större problem högt ur andra böcker också.
Han har nu dessutom skaffat flickvän, och jag frågade varför han fastnat för just henne. Svaret var: ”Hon heter ju Helena”

En annan del av min arbetstid på skolan ägnas åt vårt deltagande i Star for Life projektet, att stötta elevgruppen i deras arbete, försöka sprida engagemanget, hålla i insamlingar och hålla kontakten med vår partnerskola i Sydafrika.
Star for Life startades 2005 av Dan Olofsson, och drivs nu av hans bror Sam, som jag har träffat ett flertal gånger. Och en av ambassadörerna för Star for Life är just Zlatan…
Jag tyckte att Zlatans roll i Cs framgångar var värd att dela och skrev om det till Sam. Det tog bara någon timme så svarade han att han skulle se till att Zlatan fick ta del av det. Redan dagen efter fick jag först mail och sedan telefonkontakt med Dan Olofsson som befann sig i Paris och berättade att han läst upp mitt mail för Zlatan och hans Helena. De hade blivit väldigt rörda, och Zlatan hade rusat iväg och hämtat en matchtröja och signerat den till C. Dan ville överlämna den själv och föreslog att han skulle komma dagen efter, och jag ringde för att tala om det för C. Han blev överlycklig för att han skulle få en tröja, men komma till skolan en torsdag eftermiddag?

– Nähädu, Monica. Då har jag inte lektion.
– Men du ska ju få din tröja från Zlatan då.
– Jag har fotbollsträning i Malmö. Den är viktig.
– Ja, men, jag kör dig dit sedan så du inte missar den.
– Jag har beställt taxi.
– Avbeställ den, så kör jag dig.
– Den där Dan får komma nästa vecka. Man ska gå på sin träning.

I min tankevärld hade jag i ivern och glädjen över det hela glömt hur viktiga rutinerna är för flera av mina elever i den här gruppen. Där vi normalstörda slår knut på oss själv för att vara tillräckligt flexibla för att passa in i tillvaron är fasta rutiner och tider i vardagen deras trygghet.

Dan Olofsson fick så vackert rätta in sig i ledet och vi har bestämt en annan dag. Fortsättning följer.