Hemma?

När vi flyttade in till stan för några år sedan var inte marknaden vidare säljvänlig vad beträffade hus, så när försäkringen mot dubbelt boende gick ut beslutade vi efter moget övervägande att hyra ur huset. En annons på Blocket gav 40 svar på ett dygn, och ca tio av dem verkade seriösa. För att göra en lång historia kort hyrde vi till slut ut till en familj som vi fick förtroende för. De har bott här fram tills nyligen, då de flyttade vidare i tillvaron.
Mannen och jag har varit ganska överens om att sälja huset, det är för stort att ha som sommarstuga, och dessutom är det en ekonomisk fråga. Det kostar en del att både hålla lägenhet och hus, och nu har vi rotat oss bra på Limhamn, så, ja, huset skulle ut på marknaden igen och en mäklare anlitades.
Det fanns redan foton sedan förra varvet, tagna då, med våra gamla möbler och framför allt väggar. Bl a hade vi i hallen en jugendtapet som jag bara älskade. Mäklaren då ville att den skulle målas över vit och jag bara fnös. Sedan var det tapeten i sovrummet, ljust äggskalsfärgad med infällda våder med stora gerboror. Varje vitkalkad inredningsarkitekts mardröm, men vi gillade dem. När sedan huset inte gick att sälja och hyresgästerna frågade om de fick måla över vitt gav jag med mig och sade ja. Men det är alltså de gamla tapetserade bilderna som ligger på hemnet nu och det har känts lite i hjärteroten att se bilderna på hemnet, trots att jag inte längtat tillbaka något nämnvärt till Falsterbo, och framför allt inte till trädgårdsskötsel.
Till denna helg hade vi i alla fall bestämt att åka ner och vårstäda lite i trädgården, och dessutom sova över. Huset är delvis, mest spartanskt, möblerat. Jag packade alltså ner en del muggar, glas, tallrikar och annat man behöver. Det behöver ju inte vara den enda gången vi sover här i sommar, för sååå fort blir det säkert inte sålt.
När jag stod här i förmiddags i vårt blåa kök och satte in muggar och glas på sina gamla platser – hyllorna satta för att passa höjden – överrumplades jag av en konstig känsla. En känsla jag inte känt på länge. Att jag var hemma.
När vi sedan i en paus från allt krattande (sju säckar löv och mossa totalt) satt på terrassen i solen och vinkade till grannarna var jag helt övertygad om att om det var något som skulle säljas var det lägenheten i Påfågelshuset. Åt pepparn med alla griniga gubbar och bostadsrättsföreningen. Det var så här jag ville ha det, med fågelbullret och bruset från havet, en grön oas i livet. Jag blev faktiskt riktigt pollenallergisk av blotta tanken så tårarna rann.
Några säckar mossa och löv till, och jag började minnas hur illa jag tycker om trädgårdsskötsel. Men ändå, här är ju så ljuvligt i vårsolen, och när börjar körsbärsträdet blomma? Jäkla pollen…. Sedan stack grannen snett bakom, 70 år, fram huvudet och hälsade och talade om hur vansinnigt lång och trist vintern hade varit här nere. Hmm. Om jag börjar bära ut tidningar innan skolan kanske vi skulle kunna ha kvar hus och lägenhet? Men å andra sidan är jag trött på gränsen till medvetslöshet bara av att gå upp kvart över sex. Kanske sälja någon skymningsavisa istället?
Ny paus och solen värmde. Mannen stod med högtryckstvätt och balanserade på terrasstaket. Några barn hoppade på en studsmatta längre bort och skrattade smittsamt glatt. Det är ingen som hoppar studsmatta vid Påfågelshuset. Pollenattack igen. Det här dög inte. Jag gick upp på andra våningen för att bädda sängarna och kom att tänka på det där viruset, eller vad det nu var, som satte sig på mina leder i vintras så jag gick som en kratta på plan mark. I trappor gick jag inte alls.
När jag kom ner hörde jag okända röster i trädgården och gick ut. Mannen stod och pratade med en ungt par. De var ditskickade av mäklaren för att titta utvändigt, och artig som jag är bjöd jag in dem att titta invändigt också. De verkade så förtjusta att jag blev rädd för en ny pollenchock och gick ut. Såg de inte de kalla vita väggarna i hallen?
När de gått igen, med orden att de skulle sms:a mäklaren direkt, var jag minst sagt kluven.
Lite senare gick vi ner till pizzerian, inget matstänk i köket tack, så lite städning som möjligt. Vi reagerade på att det låg fimpar i drivor runt det halta bordet utanför och där inne stod två ungdomar, troligen födda -92, som knappt orkade lyfta blicken och hälsa när vi kom in. Den gamla ägaren hade sålt för två år sedan och ingredienserna till min favoritpizza var slut.
Det finns ingen pollen på kvällen….

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i boende, Falsterbo, fåglar, Försäkringar, Malmö, matlagning, mäklare, MInnen från förr, Natur, Näset, Påfågelshuset, Personligt, relationer, sommar, trädgård, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s