Port de Soller till Palma via tåg

Den sista kvällen i Port de Soller kom det där så många där hemma hoppats på, regnet. Hotellpersonalen trodde det skulle komma redan på eftermiddagen och plockade in alla kuddarna från möblerna runt poolen. Sedan fick samma tjej plocka ut dem igen. Innan de åkte in och regnet kom.
Vi lånade de två sista paraplyerna på hotellet och gav oss ut, ganska ensamma, på byn för att hitta bästa födan.

Lördag morgon innebar avresa för vår del och ibland är det tur att man har lite koll. Summan på hotellräkningen stämde nämligen inte alls överens med den vi fått från booking.com när vi bokade. 145 Euro mer ville de först ha, men när jag fiskade upp vår bokningsbekräftelse kröp de till korset och ursäktade sig. ibland är det lönsamt att vara ordningskvinna.
Även om regnet upphört bestämde vi oss för att ta spårvagnen, eftersom den stannade närmare hotellet. Denna gång skulle vi vidare med det hundraåriga tåget ner till Palma. Det är ett otroligt charmigt gammalt trätåg, med teckningar av Miro på väggarna, som tuffar fram genom oliv- och citruslundar, förbi får och åsnor. Ryggstöden på sätena kunde vändas efter vilket håll man ville åka på. Först tänkte jag filma hela turen, men kom sedan på att det nog inte finns någon som hade varit intresserad av att se den filmen. Jo förresten, en, men jag beslöt ändå att låta bli.
TåginteriörTåget

Resan kostade 12,50 Euro per person, så det är frågan om inte taxi blivit billigare, men det var en så otroligt vacker och trevlig tur att den var värd varje cent. Låt resan bli en del av upplevelsen i stället för bara en transport.

Vårt hotell i Palma, Saratoga, är definitivt flottare än det tidigare. I receptionen var den första jag lade märke till en vattenkammad kille i tioårsåldern, utspökad i skjorta, slips, kavaj, shorts och välputsade skor. Redo att med sin lika uppklädda morsa ge sig ut och bära den vita mannens börda. I väntan på limousinen roade sig grabben med att göra fula miner åt alla i sin närhet. Boys will be boys och något kul fick väl skitungen ha.
Med tanke på vår mer fritidsbetonade klädsel funderade jag på om hotellvalet var så bra, erbjudande eller inte. Rummet var i alla fall inte finare än det förra, och övriga gäster har visat sig mycket mer folkliga.
Hotellet ligger mitt i gamla stan, och från takterrassen är utsikten magnifik. Några timmars promenad senare, med guideboken i hand, var det mesta beskådat och lunchen i magen. Vi (läs jag) hade konstaterat att El Cortes Ingles låg behändigt till, och lite shopping ingår väl i en bra resa? Utsikt
Jag hade tur och hittade en lämplig – och passande – outfit till några stundande högtider, och till det några piffiga t-shirts, och så klart en matchande väska. För att vara ärlig, det var Mannen som hittade den. Möjligen hemligheten bakom ett långt äktenskap?
Samme Man i fråga smittades lite av shoppingivern och utökade sitt förråd av färgglada strumpor. I kassan där visade det sig att om man med pass eller annan identifikation kunde bevisa sitt icke spanska medborgarskap fick man tio procent rabatt. Typ momsen tillbaks, men jag fattar inte varför i EU -gemenskapens tid. Damen i kassan såg inte så bra, utan skrek på Diego att komma och hjälpa henne knappa in alla siffror (scannern fungerade inte) och det innebar en del väntan. Till slut skrek hon och jag i kör på Diego. Som kompensation lämnade hon var sin kupong på vin och tapa till oss till deras servering högst upp. Kan man införa det i Sverige?
Småsnål som jag är tågade jag sedan tillbaks till kassan där jag handlat innan och ville ha rabatten där också. Jag fick den efter en stunds väntan, men däremot ingen ny vincheck. Funderar på att kandidera till titeln som årets kund där ändå.

Till kvällen hade vi bokat bord på en liten tapas-restaurang, , och det var nog tur för där var knökfullt. Ett tyskt par stod för underhållningen. Jo mer vin de hällde i sig, desto, mer vågade blev de. När jag kom ut från toaletten var det alldeles tyst i lokalen, och den första tanken var ju vad som hörts ut. Men nej då, allas uppmärksamhet var riktad mot det tyska paret. Hon hade hoppat upp och grenslat honom på en barstol, med sina ben flätade runt midjan på honom och deras rörelser var väldigt samspelta. En liten skallig gubbe som stod vid samma tunna till bord levde sig så in i det att han körde samma rörelser mot tunnan. Inte konstigt att församlingen teg och tittade storögt.
Vi kom tillbaks till hotellet vid halvelvatiden, lagom trötta, men upptäckte en lapp i hissen att det var jazzklubb på sjunde våningen, så vi åkte upp och kom knappt av hissen där, så fullt var det. En sjumannagrupp, Charles Rolle quintet, spelade en härlig fusion av jazz, rock och blues. När denne Charles och den irländske saxofonisten drog på för fullt gungade hela lokalen. Deras version av Purple Rain kommer att leva kvar länge i minnet. Il Divo i all ära, men Charles Rolles band slår dem med hästlängder vad gäller känsla och spelglädje.
Och vi slog oss själva med hästlängder genom att inte komma till hotellrummet förrän klockan två på natten!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i drycker, Kläder, Mallorca, Mat, Musik, nattliv, nöjesliv, Personligt, Resor, Restauranger, semester, shopping, Spanien, Turism, Uncategorized, Vin. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Port de Soller till Palma via tåg

  1. PJN skriver:

    Det är just sådana spontana spelningar som är de bästa. Själv tänker jag på blues-sessionen i Barcelona i somras som jag fick uppleva. Det är både överraskningen och spelglädjen som gör det till en upplevelse man minns.

    Bäst var nog den lilla gubben med tunnan, ha, ha, att du inte filmade…

    • MacLindhe skriver:

      Om den filmen lagts till här hade kanske bloggen fastnat i censuren… Däremot har jag länkat ett youtubeklipp med Charlie Rolle i texten nu. Den irländske saxofonisten är dock inte med där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s