En annan farmor/Un’altra nonna

Lördagen var resdag igen. Vi var rädda att vi inte skulle hinna med planet hem på söndag fm om vi stannade en dag till i Firenze och hade därför biljetter till tolvtåget från Firenze till Milano. Vädret var så tilltalande att vi lämnade hotellet redan före halv elva och planerade att sätta oss på en servering i solen och vänta in tiden.

Nu var det bara det att det inte fanns någon plats i solen och när vi kom in på stationen var klockan nästan fem i elva. Det gick ett tåg klockan elva också och tanken dök upp att försöka hinna med det. Jag rusade mot biljettkassan för att försöka boka om, men vände i dörren när jag såg att det var minst tjugo personer före i kö. Då upptäckte Mannen att det fanns en sista-minuten-lucka bredvid perrong 11, där milanotåget redan stod.

Framför mig i den kön fanns bara ett ungt spanskt par som skulle ändra sina biljetter till morgondagen. Jag steppade bakom dem, det var för katten inte sista minuten, som mitt ärende. När de äntligen flyttade på sig tittade gubben i luckan på min biljett och lyssnade på min förfrågan – på resans snabbaste italienska – och skakade på huvudet, det fanns inte tid. Nu kan jag ju vara envis också, det är en av mina dygder här i livet, och han började i alla fall knappa på sin dator. Mannen såg det och började gå ut på perrongen med båda våra väskor på släp. Med ett öga på klockan som hoppade fram en minut i taget mot avgång och det andra bedjande/uppfodrande på gubben i luckan hoppades jag in i det sista. Och ja, klockan 10,59 fick jag två nya biljetter i handen och satte av i galopp.  Det är vid sådana tillfällen man löptränar, inte annars. Med tanke på min linkande gång hittills under resan var det mer än imponerande. Mannan såg min  framfart och ställde sig med en fot och en väska på tåget och den andra utanför. Vi hann! Att vi sedan fick kånka väskorna genom fyra vagnar för att hitta våra platser var en bagatell.

Exakt en timme och fyrtiofem minuter senare stannade tåget på Milanos central. Tågen i Italien är punktliga, alltid.

Hör ni det SJ?!

På kartan hade vi konstaterat att det var en bra bit till vårt hotell och eftersom vi inte hade någon karta över spårvagnar eller metro blev det taxi.
Även detta hotell, Ambasciatore,  var av det finare slaget och låg  mitt i centrum. En del dyrare än det i Firenze, men det är inte var dag man har 40-årskalas! Duomo
Lutade man sig ut genom fönstret såg man den fantastiska katedralen bara ett stenkast bort.  Rummet var som sig bör fint, även om personalen i receptionen kanske kunde, om inte lett från öra till öra, åtminstone ha smilat upp sig lite grann mot gästerna.

Ja, ja. Vi var alltså i Milano för att fira. Eftersom vi ‘gjorde’ Milano i fjol, hade vi inga krav att se allt, utan planerade bara att strosa kring och njuta. Vädrets makter var på vår sida, solen sken och man kunde t o m plocka av jackorna. Först en pizza på en uteservering, sedan en lång promenad och insupning av modet, sedan en annan servering, med ett glas vin i solen,  där ett gäng gatumusikanter bestående av fyra stråkar, en gitarr och ett dragspel(!) framförde Vivaldis Våren.  Förvånande sättning, lite snabbt tempo, men klart njutbart. Allt medan folklivet bara välde förbi på Vittorio Emmanuelle.

På tal om modet var det mycket klara färger i skyltfönsterna. Flera av de stora modehusen skyltade i klarblått, rött, gult och grönt med matchande väskor, gärna i lack. Priserna var i klass med ett radhus i förorten, men det är roligt att fönstershoppa också!

Något som störde mig lite var att en sådan där fin, exklusiv sjal som jag köpte på Stora Basaren i Istanbul såldes av varenda gatuförsäljare i Milano. Det var t o m så att två av dem råkade i luven på varandra och började slåss när de sjalade in på varandras revir. Det kändes inte så där väldigt exklusivt att ta svepa in sig i den rutiga sjalen längre.

En skillnad mellan Firenze och Milano är underlaget. I Firenze måste man bevaka varenda steg man tar för att inte trampa fel på de antika stenarna, medan Milanos gatstenar är överlag släta och mer lämpade för klackaskor. Dessutom var det färre skolklasser och japaner i Milano.

Vi tänkte äta på favoritstället från i fjol, restaurangen i Naviglio med sin fantastiska Osso Buco och risotto, och vi ringde och bokade bord.

Kvällens receptionist på hotellet, inte ett dugg muntrare än den på eftermiddagen, och möjligen lite chockad av att några av deras gäster planerade att åka spårvagn i stället för taxi, kryssade fel på kartan och efter att ha bytt spårvagn två gånger utan att hitta rätt linje blev lika förbenat taxi dit.

Osso bucoVäl på plats vid bordet kommer ett par i vår ålder och ska ha plats för fyra vid bordet intill. De försökte flytta borden för uppenbarligen behövde de extra plats. Krögaren i sin tur försökte rädda en gång för personalen att komma fram till bakomliggande bord. Anledning till platsbehovet kom strax efter. Sonen, svärdottern och lilla barnbarnet i vagn. Att det var sonen framgick av farmoderns grad av värme i omfamningarna. Hon och svärdottern var tydligen inte de såtaste väninnorna i Italien. Dessutom såg vi att mannen stoppade en rulle sedlar i handen på sonen när de hälsade. Det var tydligen en dold sponsring.
Den näpna lilla sexmånaderstösen (jag frågade, är man själv farmor så är man) kördes in en mycket vacker vagn, med tvättmedelsreklamvit inredning, och broderat örngott och flit. Jag konstaterade på fläckfriheten att det inte kunde vara ett kräkbarn. Flickebarnet själv var designklätt, och hivades snabbt upp på bordet av sin mycket stolta farmor.

Tjupp så vältes ett glas vatten över bordet och servitören kom rusande med servetter. Alla glas flyttades utom räckhåll för barnet, som med ett tandlöst, dreglande leende fortsatte hålla hov, mitt på bordet.
Så småningom kom de vuxnas mat och barnamodern återerövrade sitt barn och lade henne i vagnen med en nappflaska. Frid och fröjd, en liten stund. Innan farmodern med en yvig gest sveper ner sitt fulla rödvinsglas, som hamnar rätt över ungen i vagnen. Jag sade att det var vit klädsel? Inte längre. Lilltjejen släppte förvånat sin flaska och slets upp av sin mamma som torkade bort vinet från hennes ansikte och hår, och försökte få bort så mycket som möjligt från kläderna.  Övriga tre, pappan och och farföräldrarna ryckte upp sängkläderna ur barnvagnen och försökte rädda dem. Det gick inte så bra. Allt var rödbrunt och fläckigt av vin. Om det inte varit säte för en bebis borde man hällt i minst ett kg salt för att åtminstone rädda lite av det hela.
Långt bak i mitt sinne, bakom allt fniss åt cirkusen intill, tackade jag högre makter för att det inte var jag som dränkt mitt lilla barnbarn i vin. Det var illa nog när jag, i en livfull beskrivning, hällde ett glas vin över Mannen i Tyskland för något år sedan. Det var i alla fall vitt vin, och han kunde, om än knorrande, gå och byta kläder själv.

Farmodern vid bordet bredvid var lätt generad, och tyckte hon behövde styrka sig med ett nytt glas vin. Det tyckte inte farfadern som tog det från henne. Då tog hon sonens, och han sade inget. Italienska söner har större respekt för sina mödrar än svenska. Mina söner hade protesterat högljutt om jag tagit deras vin.  Svärdottern såg däremot mest irriterad ut…

Vi lämnade i alla fall restaurangen mätta och belåtna, och tog en tur ner om kanalerna. Om det berodde på det kalla vädret eller på ordningsmakten vet jag inte, men det fanns ingen gatukommers alls längre, och alltså ingen ny handväska (den jag köpt i Firenze var svart och matt och jag hade hunnit börja känna  behov av en färgglad blank också…) innan vi tog spårvagnen tillbaks.
Något det fanns än mer av där än i fjol var ungdomar, hela området plus vägen upp mot centrum var fullt med festande ungdomar.  Lite föräldrar-på-nattvandring-känsla hos mig, även om jag inte behövde ingripa och ta hand om någon som fått för mycket i år.

På söndag morgonen var det dags för hemfärd. Vi tog taxi från hotellet till ett närmre stopp för tåget till Malpensa-flygplatsen. Chaffisen började med att fråga om han inte skulle köra oss ända ut för 80 Euro, och när vi sade nej tog han säkert en extra omväg, för vi passerade katedralen två gånger… och räkningen blev högre än taxin till hotellet. Tyvärr räckte inte tiden till att diskutera med honom, för tåget skulle gå.

Och tänk, när vi checkat in och tittade ut genom flygplatsfönsterna singlade snöflingorna ner i Milano och det kändes inte helt fel att åka därifrån.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Flyg, Italien, Kanaler, Kläder, Mat, Milano, mode, Musik, Resor, Restauranger, semester, Språk, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s