Alla vägar bär inte alltid till Rom, men väldigt ofta till Italien när det gäller Mannen och mig.  Att vi återigen ställde kosan dit  berodde på att det i dagarna var fyrtio år sedan Mannen raggade upp mig på Pireus, ett studentdisko,  i Malmö, och allt är värt att fira.

Någon undrade vilken raggningsreplik han körde, och det är nog värt en egen blogg någon gång när lusten faller på. Dessutom är vi inte helt överens om vem som raggade upp vem. Men jag kan ge en hint om att redan veckan innan hade han slängt sig på knä framför mig, tänt en tändare och rapat fram ‘Låt mig få tända ett ljus‘ bara för att han tyckte jag var snygg. Han verkade alltså tillräcklig galen för att få en chans, och på den vägen är det.

SAS hade släppt billiga bonusresor, och vi samlar poäng, bl a när vi tankar bilen, och nu räckte poängen till en flygresa till Milano. Jag berättade på jobb att vi egentligen velat åka till Firenze, eftersom vi var i Milano i fjol, men att det inte fanns några billiga resor dit. En berest arbetskamrat undrade varför vi inte tog tåget till Firenze då, det tog ju mindre än två timmar. Jo då, det stämde, 1 timme och 45 minuter, sagt och gjort, så blev bestämt. Man kan boka genom SJ utlandstjänst här hemifrån, eller via trenitalia på nätet eller helt enkelt på plats där nere. Det hade blivit billigast att boka via trenitalia, men eftersom vi inte var säkra på att flyget skulle vara i tid valde vi att köpa på plats, och det var inga problem. Tåget var minutpunktligt, bekvämt och gick i dryga 300 km/timmen. SJ har en hel del att lära där.

Väl framme i Firenze låg vårt hotell, Hotel Roma,  mindre än 10 minuters promenad från stationen och var väldigt centralt. Booking. com hade ett fördelaktigt erbjudande där, så 4 stjärnor var helt överkomligt. Allt var bra där utom sängen, som var mjuk i mitten, vilket innebar att man rullade dit och krockade med varann. Och som sagt, vi har varit i hop i 40 år, så det är inget man jublar över längre.

Vi började med en lunch och stegade sedan ut med kartan, där den gulliga tjejen i receptionen ritat ut vägen med en färgpenna, och guideboken i högsta hugg för att hinna se så mycket som möjligt. Det första jag lade märke till var att det inte var läge för några skor med klackar. Underlaget var tillräckligt tufft ändå, allt annat än jämnt, men säkerligen med anor från romartiden. Miljötänket i Italien verkar också ha kommit längre än här, för många bilar och vespor var eldrivna och hördes inte förrän de var en meter bakom.
Vi besåg Ponte Vecchio med alla guldsmederna och gick över floden Arno bort till Palazzo Pitti och strosade runt i gränderna med konstnärer och hantverkare. Eftersom vi bara hade två dagar där, och jag med ovanligt dålig timing lyckats få något elände på en del leder, vilket hindrade mig en del i min framfart,  var vi tvungna att välja bort en del, som t ex att se konstsamlingarna inne i Palazzo Pitti.

En väninna, som även bott i Firenze under några år, hade tipsat om olika saker vi skulle satsa på, och en av dem var en restaurang med gudomlig mat.  Sådant har alltid hög prioritet hos oss! Tyvärr hittade vi den inte första kvällen, utan hamnade på en annan där maten inte gjorde någon glad.
Efter det traskade vi hemåt mot hotellet och hörde plötsligt rockmusik som dånade. Det var ett torg med en uteservering, där en inte helt purung sångare sjöng covers till eget komp på synten, och tjugotalet skoltjejer i tonåren sjöng med hellre än bra.
När sångaren här drog igång Pink Floyds Antother Brick in the Wall med Hey teacher, leave them kids alone log den kvinnliga lärarinnan i röd kappa och svart hatt log lite tappert – men nervöst. När sången avlöstes av Eros Ramazzotis La piu Bella cosa visste jublet inga gränser bland fjortisarna. Jag är ledsen, Måns Z, men den entusiasmen har du aldrig mött på Skansen.

Slående i Firenze var mängden av skolklasser och japaner överallt. Skolklasserna leddes i   bästa fall av optimistiska lärare, och japanerna av en reseledare med en blomma på en pinne. Japanerna bar också alla på en kamera och hälften av dem hade munskydd.
Förr har jag alltid upplevt italienska ungdomar som otroligt respektfulla inför äldre, men även där har skett en förändring. De flyttade sig inte utan antingen en spark på ankeln eller strängaste högstadielärarblicken och en tillsägning på modersmålet.

Dag två började med en promenad  till San Lorenzo och marknaden. Så klart var behovet av en ny handväska trängande, och så klart hittade jag den. Det gick lite för lätt att pruta så jag är inte säker på att det var en bra affär, men väskan är snygg hur som helst.

Domen, detta imponerande jättebygge, skulle naturligtvis beses, och sedan var det lunchdags. Det blev en liten servering i närheten av Uffizierna, som vi sedan skulle se inifrån. Vi hade hört att kön inte skulle vara så farlig strax efter lunch. Den var bara en timme, enligt skylten… Jag hade ju faktiskt ont i benet, så Mannen beordrades att stötta mig och så Haltade jag, med stort H, in till biljettbokningen – inte försäljningen. Det slutade med att vi fick bokade biljetter en halvtimme senare. Om det berodde på mitt haltande är osagt, men för skams skull överdrev jag linkadet tills vi var inne.

Där fanns konst i massor. De stora dragplåsterna är Botticellis Venus födelse och Våren, men det finns även otroliga tavlor av Da Vinci, Rubens och Titzian och Tintoretto. Jag blir tårögd av att stå inför dessa mästerverk.  Däremot blev jag något trött på alla blonda trinda Jesusbarn och skulpterade marmorsnoppar! 

Efter sms-kontakt med väninnan i Sverige hade vi fått adressen till den bästa restaurangen och dit gick vi på kvällen. Osteria Dello Zio Gigi. De har ingen hemsida, vad jag hittat, men ligger strax bakom domen på Via Folco Portinari, och är värd att leta efter. Mannen beställde in Pasta med Frutti del Mare och jag höll på att reta mig fördärvad att jag valt Spaghetti Vongole i stället, även om den var perfekt som sådan.  Sedan tog vi båda Vitello Tonato, och den var också grymt god. Oss emellan har jag bestämt att återvända till Firenze, om inte annat för att äta  Frutti del Mare hos Zio Gigi…