Hemresan

Lördag och dags för hemresa, klockan tio skulle vi bli upphämtade på hotellet. Att det blev lite försenat berodde inte på busschauffören, utan allt kramande inför uppbrottet, plus att de  – än så länge –  mer kända artisterna  skulle komma förbi och säga hej innan de drog vidare ner mot Cape Town.
sista dagen Uppbrott

Vi åkte  mot Durban och flygplatsen, en cirka tre timmar lång körning. Innan vi kom fram  stannade vi vid ett stort köpcenter för att äta lite och mätta shoppingsuget för dem som hade sådant. Absolut senast senast klockan halv tre skulle alla vara vid bussen.

De flesta var det. Fem över halv var alla utom en där. Hon som saknades hade blivit av med sin kasse med alla shoppingfynden och yrade runt där inne någonstans. Den långbente reseledaren satte av i galopp, medan flickans medföljande moder bad till högre makter att kassen skulle hittas. Det gjorde den (med reseledarens assistans)  och de högre makterna tackades.  Frid och fröjd och fram till flygplatsen.

Alla checkade in och tjejerna genomförde en flashmob med körsång på zulu, och den afrikanska personalen i restauranger och butiker kom ut och sjöng med.
Kollegan och jag hittade ett ställe där vi kom åt nätet och med en blick på klockan började vi kolla mail på våra respektive mobiler. OK, tid för boarding, men en halvtimme till planet skulle gå. Då ropar de upp våra namn i högtalarna, ‘last remaining passengers for flight to Johannesburg‘.  Språngmarsch och käcka, om än lätt spydiga, tillrop från tjejerna…

I Johannesburg tågade vi alla upp mot först säkerhetskontrollen och sedan passkontrollen. Flickan med den försvunna påsen skulle på toaletten och tog lång tid på sig. Riktigt lång tid. Kollegan väntade på henne, medan jag räknade in de andra fåren som sjöng en ny zulusång till allmän glädje.

Långt om länge kom den sista flickan,, och även hennes mamma, som nu även hon behövde.

Vi andra gick in i köerna till säkerhetskontrollen så länge och sade att om inget annat skulle vi träffas vid våra respektive gater  en halvtimme innan planen skulle lyfta. Några skulle flyga via London till Göteborg, vi via München till Köpenhamn och större delen av kören via Frankfurt till Köpenhamn.

Alla var klara över vad som gällde, jag gick på toa och f.d. kollegan ställde sig i kö för att få tillbaks momsen på sina inköp. Då kommer två av körtjejerna sättande och berättar att flickan som väntat på sin mamma därute blivit av med sitt pass, det hade hon tydligen på något sätt meddelat någon.
Kollegan lämnade sin plats i momskön och vi begav oss gemensamt till passkontrollen. Förutom luckorna med stämpelglada kontrollanter och de ringlande köerna in, fanns det även några meter Ingenmansland, så vi såg alltså inget till andra sidan, och gå igenom på det hållet fick vi inte.

Till slut fick jag tag i en säkerhetskille som hämtade sin chef och vi fick förklara allt. Nu kunde man ju inte bara traska genom, nej den kvinnliga säkerhetsdamen fick följa kollegan genom hela alltet, ut genom ankomsthallen och sedan runt och checka in igen med nya stämplar både hit och dit.

Men se då var mor och barn inte där. Kollegan ringde mig och vi tänkte att de kanske hade hittat passet och kommit genom i alla fall, utan att jag sett det. Mammans mobil var dessutom inte påslagen. Mitt uppdrag blev alltså att med högsta möjliga hastighet pinna genom alla affärer och serveringar för att se om de fanns där. Johannesburg är en ganska stor flygplats… Med jämna mellanrum stötte jag på de andra tjejerna och satte också dem i sökläge. Allt medan kollegan jagade runt utanför passkontrollen.

Det började närma sig boarding för gruppen till Frankfurt och jag räknade in dem och skickade till gate allt eftersom. Mamman hade äntligen satt på sin mobil och kollegan hade fått tag på henne. Inget pass var funnit och utan det kommer man inte ut från Sydafrika. Kollegan ringde researrangören Sydafrikaresor som lovade att ta över, och då han hade tio tjejer som skulle byta plan o checka ut och in i Frankfurt var han tvungen att åka med dem. Jag hade mina tjejer, båda med diabetes, och ville inte släppa dem själv, och passtapperskan  var inte heller på samma rutt som jag. Eftersom hon ha sin mamma med sig bestämdes att researrangören skulle hjälpa dem med uppehälle och ny biljett när väl utfärdande myndighet öppnat igen.

Göteborgarna kramades av, där fanns vuxna med, och mina tjejer väntade på mig vid gaten till Munchenplanet som skulle gå en timme senare.

Med ett svinn på två personer, som Sydafrikaresor lovat ta hand om, var alltså alla bordade för hemresa från Johannesburg.  Det förlorade passet blev senare upphittat på Durbanplanet och även de två sista kom ombord på ett plan hem, om än ett dygn försenade.

Precis som på nedvägen var det beställt specialkost till mina två tjejer – resebyrån hade meddelat att de hade diabetes – och naturligtvis gjorde kabinpersonalen en okulärbesiktning och satte den ena diabeteskosten hos den överviktiga medelålders tanten, ni vet vem, och undrade vem som skulle ha den andra brickan. Allt medan tjejerna kved att jag fick muffins och inte de. Vakna!!

Vi landade i Köpenhamn enligt tidtabellen, och av oss som varit på samma plan från Sydafrika fick två av sju bagaget också. En bagagevagn stod tydligen kvar i München. Så var det med tysk ordnung-muss-sein! Blanketter fick fyllas i och resterande resväskor levererades hem dagen efter.

Resan var över, men de härliga minnena finns kvar.
Så här en vecka efteråt är det mötena med alla fantastiska människor som ligger främst. Vi har mött nya och gamla vänner, knutit  nya vänskapsband med afrikaner och svenskar, och säkerligen växt lite som människor med  nya erfarenheter. Vi välkomnades till en ny skola, som vi hoppas kunna samarbeta med i många år och fick uppleva en fantastisk natur med ett spännande djurliv. Lägg till detta all musiken som omgav oss hela tiden, både den från kör och artister och den som finns närvarande överallt som en naturlig del av livet i Sydafrika. Vi har skrattat och vi har gråtit av glädje och rörelse, och vi har mött värme överallt, inte bara beträffande vädret.
Tack alla inblandade, jag saknar er redan!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Diabetes, Flyg, Flygplatser, Köpenhamn, Mat, Musik, Resor, Star for LIfe, Sydafrika, Tyskland, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hemresan

  1. PJN skriver:

    Det var verkligen en spännande avslutning. Jag kan riktigt se framför mig situationen med förlorat pass, folk på bägge sidor om passkontrollen och klockan som bara tickar på.
    En fin resa har ni haft och tack för fint skriveri!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s