På fredagen skulle kören  framträda dels på en annan skolinvigning, dels för en ny grupp på hotellet i Hluhluwe, och eftersom de inte fått se Thanda i dagsljus innan lyckades någon lägga in en rundtur där för dem.
Antalet personer som kunde följa med var begränsat och då fick resten av gruppen, inklusive mig, göra något annat, dvs. följa det ursprungliga programmet och besöka Cape Vidal.

OK, jag var lite besviken att jag inte fick komma till Thanda, men insåg fakta, det låg utanför skattkistan som Jana Söderberg pratat om, alltså det vi kan påverka själv, och det var bara att gilla läget. Dessutom hade jag aldrig varit på Cape Vidal tidigare och det skulle bli spännande. 

En jeep, som egentligen var ett ombyggt militärfordon från Tyskland och andra världskriget, hämtade fyra av oss på hotellet. Några hade i sista minuten ändrat sina planer och åkte till en lågstadieskola i stället. Ett gäng eldsjälar från Star for Life åkte i en annan jeep.

Cape Vidal är med på FNs naturarvslista på grund av sina fem olika zoner vilket är unikt inom ett och samma område. Vår guide, Sakhile, visade sig vara en levande uppslagsbok som berättade allt och lite till. Med jeepen åkte vi in i den stora nationalparken, som förutom de olika zonerna även har ett rikt djurliv med bl a olika antilopsorter, zebror, elefanter, bufflar, svart och vit noshörning och leoparder. De två sistnämnda såg vi inte, tyvärr, men alla de andra plus en massa smådjur.

Sakhile körde in det stora fordonet i terrängen, off road, och tog oss riktigt nära, på nästan klappavstånd till såväl noshörningar som zebror. Dessutom var han en fena på att registrera naturen runt oss och hitta allt, eller som någon i jeepen trodde; det var för bra för att vara på riktigt, det var partytrick.

Vid ett tillfälle stannade jeepen, Sakhile hoppade av och for in vegetationen och började rota runt. Ut kom han med tre passionsfrukter som han sett att några apor kastade ner från ett träd. Frukterna delade han med händerna och bjöd oss på. 

Vid ett annat tillfälle när han precis lyft en sköldpadda över vägen lyssnade han till och skuttade sedan in i det höga gräset och letade. Ut kom han med den minsta och sötaste groda jag sett, a redpainted frog, inte större än en tumnagel. Samma sak var det med en liten kameleont som Sakhile spanade in och som vi fick bekanta oss med på nära håll.

Efter halva tiden var det paus för att äta den medhavda matsäcken, pastasallad och kyckling, och för att bada i Indiska

Oceanen. Höga vågor och starka strömmar som vi varnades för. Några dopp i det ljumma vattnet blev det ändå, man behövde inte gå många steg för att bli översköljd – och bland omkullkastad – av vågorna.

De tidigare dagarna hade jag smort in mig med solskyddsfaktor 15, men eftersom det var sista dagen hade jag bestämt mig för att satsa på solbrännan och skippa tramset med solskydd. Jo tack, är man dum får man lida, och ändå var jag bara dum fram till lunchen. Efter en oskyddad timme på stranden insåg jag min intellektuella begränsning och smorde in mig. Trots det liknade jag en vandrande dansk flagga när vi kom tillbaks klockan fyra.   Det blev en tur till apoteket för att köpa svalkande  after sun-kräm. Reskompisen som struntat i att ha något på huvudet mådde därefter och behövde vatten och huvudvärkspilla istället.

På kvällen hade några fler återvänt och vi gick ner på byn för att äta middag, och träffade där fler svenskar, för det mer eller mindre kryllade av dem i St Lucia. En av dem vi mötte hade råkat ut för inbrott på sitt hotellrum någon dag tidigare, och bland annat hade hans dator stulits. Men polisen här hade ryckt ut till en precis utsläppt fängelsekund, och där hittat svenskens ryggsäck med datorn. Det var bara det att när han öppnade den och kollade på polisstationen låg där även en Glock pistol. Tydligen använd vid ett antal rån.

Förutom dettta inbrott på det hotellet märkte vi inget av någon kriminalitet, och kände oss aldrig otrygga på hela resan. Det innebär inte att man ska vara oförsiktig, utan hela tiden vara ‘street wise’.

Lagom tills vi var mätta och belåtna återvände bussen med körtjejerna efter deras sista framträdande och vi mötte upp vid hotellet. Det var dags, om än motvilligt, att gå och lägga sig sista kvällen i Sydafrika. För den här gången i alla fall.