Återigen en tidig morgon. Nu skulle vi flytta vidare till St Lucia vid kusten, men innan vi kom så långt var det  några andra punkter på programmet. Först skulle vi vara med på en workshop med coaacherna på en ny Star for Life-skola. Ny och ny, det visade sig vara Cwakeme, vår gamla partnerskola. Uppenbarligen behövde den en nystart.

Den första bekantingen från den tiden vi besökte dem var Draken, som genast spände ögonen  mig och undrade var min kvinnliga kollega var. När jag sade att hon var i Sverige fick jag ett om möjligt ännu ondare öga och frågan vad jag hade med mig för gåvor till henne. Alltså inte till skolan.
I den mån jag kunde varnade jag folket från Star for Life för att ge medhavda gåvor till henne. Jag tror liksom inte att de kommer eleverna till del. Nu måste jag tillägga att det även fanns – och finns – trevliga lärare på den skolan. När jag klev in på lärarrummet för att söka efter den kvinnliga kollega som försökte upprätthålla kontakten med oss mötte jag den manlige engelskläraren och vi hade ett långt och intressant samtal.

Själva workshopen leddes av JD, en duktig coach som försökte ge de yngre eleverna en framtidsvision värd att kämpa för. Bland annat fick de fylla i sina drömböcker, och vad de behöver bli bättre på, samt vad de ska avstå från för att uppnå sina drömmål. Jag hoppas innerligt att de genom nystarten får en ny chans! 

Detta tältmöte följdes av lunch på Ilela Weaver i Hluhluwe, där de var totalt oförstående till vår förhandsbokning för 28 personer, men det löste sig till slut och vi kom, något försenade, iväg till St Lucia. Någon tid att checka in på hotellet först fanns inte, utan vi gick direkt från bussen ombord på flodbåten för en två timmars tur där vi skulle beskåda krokodiler och flodhästar bl a. Som vanligt när jag är ombord på en flodbåt öppnade sig himlen och alla djur sökte skydd någon annanstans. Jag, och många med mig, var alltså våta in på bara kroppen när vi äntligen kom till hotellet.

En varm dusch och på med torra kläder och iväg på nästa programpunkt, som var betydligt torrare, om än inte torr som i fnöske, nämligen middag på lokal med artisterna, bl a Måns Zelmerlöv och Molly Sandén. Månsapågen  reste sig upp när han hälsade på tanten här, så man får väl påstå att det är artiga ungdomar i showbis! 

Att bo i ett samhälle, i stället för ute i bushen innebär också att våra medföljande ungdomar i kören vill gå en sväng efter maten. Sånt får de inte för sig bland lejonen…. Det innebär också att man som medföljande lärare måste kolla deras hemkomst. Mina tjejer var på plats före utsatt tid och undrade lite försynt genom sin rumsdörr om jag skulle komma in och besiktiga dem. Det behövdes inte.
Varje gång det gick  i dörrarna den närmsta timmen öppnade ändå både min gamle kollega, numera reseledare för SfL, och jag  våra dörrar i var sin ända av korridoren och kollade läget. Men jag tror vi lyckats skrämma dem med lösgående flodhästar som sades besöka hotellets trädgård på nätterna, för alla kom som de skulle och i önskat skick.